Signerat 13/11. Det är något tragiskt som gör sig påmint om EU-politiken. För samtidigt som EU-politikerna nu kan sträcka på sig något snäpp, är det oklart hur stor reell påverkan beslutet får. Utsläppshandeln, kallad EU ETS, räknas av olika experter som det främsta verktyget i arsenalen mot klimatförändringarna. Men det finns även kritik. Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet, brukar peka på att en effekt är att vi flyttar utsläppen någon annanstans.
Hade EU:s och även resten av världens regeringar verkligen velat ha en utsläppsfri energisektor, då hade vi redan haft det för länge sedan. Den rätta viljan verkar inte ha funnits. I alla fall om vi ska ta klimatforskaren James Hansen, professor vid University of Columbia, på orden i SR Vetenskapsradion (8/11). Han anser att det är effektivare och kraftfullare att stämma regeringar eller exempelvis fossilindustrin, än att arbeta fram klimatavtal.
Centerpartisterna Kristina Yngwe, Rickard Nordin och Gill Brodin, tog nyligen (UNT 9/11) upp ställningstaganden, som kan vara värda att behålla i minnet till valet nästa år gällande svensk klimatpolitik. De anser med rätta att regeringen missuppfattat klimatpolitikens syfte. Dess självändamål ska inte vara att driva in skatter. Detta fundamentala problem omfattar allt mer det ideologiska tankegods som lämnar S och MP.
Kilometerskatt, även för elfordon, är en sådan klimatfadäs. Vägvalet gör att regeringen slår på stora trumman och lite väl oklädsamt triumfatoriskt, lämnar EU-toppmöten där klimat avhandlats, med stora leenden. Yngwe, Nordin och Brodin visar hur fel detta blir när det enda resultatet blir det motsatta – utsläppen har ökat under den sittande regeringens period.
Därför är det mycket mer rättvist att poängtera hur viktigt Europaparlamentarikern Fredrick Federleys (C) arbete varit för att minska utsläppen. Det är allt för enkelt att glömma bort allt det förarbete som Centerpartiet gjorde under alla år innan nuvarande regeringen tillträdde.
Förnöjt kan dock bägge sidor av klimatpolitiken nu dela på glädjen. De som avskyr förändring, exempelvis kolindustrin, kan fortsätta kapitalisera på nedsmutsningen av vår omvärld. Och de med längtan tills planeten får uppleva ett fullbordat Paris-avtal, kan även de känna segerns sötma.
Reformarbetet tog 2 år att genomföra. En väl lång period med tanke på hur mycket som ytterligare hunnit förändras och förstöras av världen. Storutsläppande industrier och företag kan även i fortsättningen sprida ohälsa, däremot måste dessa betala extra när de vill släppa ut mer än normala nivåer. Dagens utsläppsrätter kostar sju euro och det nya priset beräknas bli omkring 25 till 30 euro. Dessutom minskas antalet utsläppsrätter med två procent per år från 2020.
Det är ändå med en stilla undran om arbetet inte kunde gått snabbare, om inte James Hansen trots allt har rätt. Stäm dem det berör. Det har blivit dags att dra ett streck i sanden för alla förpestande utsläppare.
