Pensionsmyndighetens förslag om höjd pensionsålder följer utvecklingen att vi lever allt längre. För att trygga välfärden blir det ett naturligt steg att vi jobbar längre. Det förutsätter att jobben finns och att folkhälsan håller.
Pensionsmyndigheten tar upp garantipension, bostadstillägg och andra socialförsäkringsförmåner, helt enkelt välfärd, som anledning till att pensionsåldern behöver bli högre. Analysen är förståelig. Äldre generationer anses ständigt nå högre ålder, och dessutom oftast med hälsan i behåll. Välfärden måste säkras. Analysen förutsätter därför att folkhälsan är i samma skick även i framtiden. Prognosen för detta anser myndigheten uppenbarligen som god. Sett till verkligheten går det även att göra andra analyser.
Ser vi till enbart att den psykiska ohälsan kryper allt längre ner i åldrarna, då bygger analysen på skakig grund. Konsekvenserna av denna ohälsa har ännu inte fått fullt genomslag i samhället. Men med tanke på att den psykiska ohälsan fortsätter öka, samt även livsstilssjukdomar, då är det hög tid att lägga in en högre växel och inte enformigt se den ökade livslängden som en garant för ökad pensionsålder.
Bygger vi pensionsprognoser på gamla data, då ser framtiden oerhört ljus ut. Vi kommer i så fall leva extremt länge, till och med jämfört med dagens äldre generationer. Med en arbetsmarknad som beräknas förlora hundratusentals (!) jobb enbart de närmaste åren, då är det dock mer än bråda dagar att skapa nya arbetstillfällen som underbygger teorin om behovet av en höjd pensionsålder.
Inget tyder i dagsläget på att någon rår på utvecklingen med nedläggningen av många jobb. Robotiseringen har underlättat för industrin genom att till största del eliminera tunga, tidigare skadliga, arbetsmoment. Samtidigt måste vi komma ihåg att robotiseringen därmed också inneburit möjligheten att göra sig av med arbetstagare. De nya arbetstillfällen som skapas är så pass underdimensionerande till antalet att vi inte ska förundras om någon snart kommer med förslaget att istället för att höja pensionsåldern, sänker ingångsåldern till arbetsmarknaden. Det är heller inte de högre samhällslagren det ska fokuseras på. Även om följden av robotisering i hög grad påverkar högutbildade, är det ofta enklare att komma vidare genom påbyggd utbildning. Lågutbildade blir det oerhört mycket svårare för att hålla sig kvar på arbetsmarknaden. Om det ens går att komma in på den.
Sverige har en oerhörd, kanske till och med en övermäktig, utmaning framför oss. Vi blir omkörda av land efter land kunskapsmässigt, men förväntas ändå ha ett tillräckligt underlag för att erbjuda jobb. Exempelvis har vi gett ensamkommande tillåtelse att gå i gymnasiet, men samtidigt stänger vi alla andra möjligheter till livsuppehälle. Hemlöshet väntar istället på dem som valt att välja Sverige som nytt hemland. Ur ett strikt pensionsåldershöjande perspektiv, men även av andra anledningar, behöver vi dem på arbetsmarknaden. Hur ska det gå till? Hemlöshet är ingen bra grund till varken höjd pensionsålder eller ökad nationell folkhälsa.
Pensionsålder kan helt enkelt inte frikopplas från folkhälsa, utbildning och jobbskapande. De är överordnad allt annat. Nästa regering måste sätta frågorna högst upp på agendan. Till dess förblir höjd pensionsålder för dagens 35-åringar, att jobba tills de är 70 år, enbart en utopi.
