Ledare 4/8. Fredagen den tredje augusti markerade det fjärde året sedan Islamiska staten, i denna text fortsatt kallat Daesh i respekt för det kurdiska namnet på terrororganisationen, intog staden Sinjar i nordöstra Irak. Staden med dess närliggande byar och höga berg var innan Daesh hem för knappt 100 000 människor, många tillhörande den religiösa minoriteten yazidier. Snabbt, organiserat och med en hänsynslös brutalitet skilde terrororganisationen upp kvinnorna och barnen från männen. Männen fördes bort i stora bussar och försvann spårlöst. De som kvoterade till islam användes som mänskliga sköldar i terroristernas krigsföring. Vad som hände med de som vägrade fick världen reda på år senare, när kurdiska peshmergastyrkor hittade massgravarna med män, kvinnor och barn. En del hade skjutits ihjäl, andra slaktats med kniv.
De kvinnor och flickor som överlevde Daesh intåg i Sinjar led kanske öden värre än döden. Dessa tusentalet kvinnor och flickor har under åren skyfflats lik boskap mellan terrorsektens överfulla slavläger. På slavmarknaderna säljs flickor så små som sju år gamla till högstbjudande. Som sexslavar. Vissa av dem så mycket som 15 gånger om, till pris mellan 200 och 1500 dollar. Priset bestäms av saker som ålder, civilstånd, tändernas kvalité och hur vacker kvinnan anses. Många av kvinnorna river därför sönder sina egna ansikten så att ingen ska vilja köpa dem. Det, eller så skär de upp sina halsar, handleder eller hänger sig i sina huvuddukar för att få ett slut på helvetet.
2016 granskades Daesh brott mot yazidierna av FN:s utredningskommission för Syrien. Kommissionen slog fast att det inte rådde någon tvekan att det som höll på att hända, och hade pågått mitt framför världssamfundets ögon de senaste två åren, var ett folkmord. Daesh ämnade inte bara att ta kontroll över territoriet och de civila för etableringen av sitt kalifat, det systematiska dödandet, torterandet och sexslaveriet hade för syfte att utrota yazidierna som folkgrupp. Deras kultur, religion, identitet och historia med dem. ”Det råder ingen tvekan om att detta är folkmord. Det är värre än Srebrenica och Rwanda.” uppgav utredaren Carla del Ponte till SvD.
Kommissionen uppmanade FN:s säkerhetsråd att omedelbart hänföra saken till Internationella krigsförbrytardomstolen. Då Irak inte ratificerat Romstadgan, vilket ger domstolen behörighet att utreda krigsförbrytelser inom ett visst lands gränser, kunde säkerhetsrådet nu efter ett års förhandlingar med Irak godkänna inrättandet av en utredningsgrupp med behörighet att samla in och bevara bevis på irakiskt territorium. Detta är ett stort steg i kampen för upprättelse och rättvisa för de tusentals yazidier som fallit offer under Daesh fruktansvärda brutalitet.
Framstegen är dock inte Sveriges ”feministiska” regering att tacka. Med all politisk energi som regeringen med utrikesminister Margot Wallström lagt på att få in Sverige i säkerhetsrådet under perioden 2017-2018 har inte ett finger lyfts för att stoppa 2000-talets brutalaste brott mot de mänskliga rättigheterna. Tvärtom. Regeringen röstade nej till kristdemokraten Robert Halefs motion i oktober 2017 om att erkänna det pågående folkmordet på yazidierna och andra religiösa minoriteter i Syrien. Inte heller någonstans på regeringskansliets hemsida om Sveriges arbete som ordförande i säkerhetsrådet nämns yazidierna en enda gång. Istället tyckte vår statsminister Stefan Löfven och handelsminister Ann Linde att det inte var några problem att dra på Linde och hennes följande kvinnliga stab hijab när de gjorde statsbesök hos Irans diktator Rohani februari 2017.
Fyra år sedan har gått sedan folkmordet på yazidierna inleddes. Överlevarna ber om världens uppmärksamhet och erkännande. Från Sveriges feministiska regering har de dock fått varken eller.
