Ledare 11/1. Statsministern har fel. Svensk alliansfrihet har inte hög trovärdighet. Och ett medlemskap i Nato vore inte ett tvärt kast.
Det är bedrägligt att Stefan Löfven, tillsammans med sin finske motsvarighet Juha Sipilä, i går valde att påstå det på DN Debatt. För sanningen är den motsatta. När svenska företrädare officiellt betonat den framgångsrika alliansfriheten, har få i omvärlden betraktat dessa ord som annat än ett löjeväckande spel för gallerierna.
Låt vara att de finska erfarenheterna. med ett aggressivt grannland, skulle kunna ursäkta tendensen att tassa försiktigt i Natofrågan. Men faktum är att även i Finland pågår en livlig Nato-debatt. Och även om finska Centern inte har ett medlemskap på önskelistan, så står det i alla fall i regeringsprogrammet att frågan skall utredas – vilket är mer än vad Sverige lyckats åstadkomma.
När Löfven och Sipilä påstår att alliansfriheten bidrar till ökad stabilitet och säkerhet i norra Europa finns skäl att kontra med frågan: Vem säkerhet då? Knappast Sveriges, Finlands – eller Baltikums. Och Sverige har, genom solidaritetsförklaringen, förklarat sig vara berett att ställa upp om något av Sveriges grannländer angrips. Så det där med alliansfrihet är ett relativt begrepp.
Putin skulle säkert, i enlighet med sin spelstrategi, morra lite om Sverige gick med i Nato. Kanske skulle missnöjet också markeras i form av exempelvis cyberattacker – å andra sidan pågår den sortens ryska styrkedemonstrationer redan.
Ett medlemskap i Nato skulle stärka säkerheten i Östersjöområdet. Detta underströk också inte mindre än 25 välrenommerade och erfarna ambassadörer, experter och militärer på DN debatt i dagarna. Tajmingen var förstås klockren. I går inleddes Folk och försvars rikskonferens. De skilda verklighetsbeskrivningarna mellan Löfven och de 25 lär bli föremål för diskussioner.
Men för att inte fastna i ett par färska debattutspel, låt oss gå tillbaka till 2013. Då presenterade Försvarsmakten en ingående perspektivstudie för regeringskansliet. Studien är tydlig på flera punkter, varav två är högaktuella.
Försvarsmakten konstaterar att ”behovet att bygga säkerhet tillsammans med andra är stort då det fordras militärt stöd för att klara ett begränsat väpnat angrepp mot Sverige”.
Rent konkret innebär det att vår förmåga att möta allvarliga hot kräver hjälp utifrån. Regeringen må hänvisa till att den utvecklar sådana samarbeten, bilateralt och internationellt. Men skall Sverige snabbt kunna bistå andra länder, eller framförallt ta emot stöd, krävs förmåga till fungerande samverkan och kommunikation, så kallad interoperabilitet. Vilket som då är den mest logiska, effektiva och säkra lösningen säger sig självt.
Självfallet skulle en sådan förändring gynnas av bredare folkligt stöd. För att nå dit krävs mer aktiv opinionsbildning. De numera eniga borgerliga partierna kan bli bättre på att dra sitt strå till stacken – bli en tydligare Alliansen för alliansen. Men att fler debattörer nu börjar tar bladet från munnen är utmärkt. Och nätaktiva Natomotståndare, direkt eller indirekt påhejade via trollfabrikerna i öst, möter nu kvalificerat motstånd av exempelvis nystartade Natobloggen. Det är högst välkommet.
Sveriges alliansfrihet är trovärdig, skriver Löfven. Men är det något som svenskt försvar har problem med så är det just trovärdigheten. När inte ens en majoritet av svenska folket tror på Sveriges försvarsförmåga är det osannolikt att de som betraktar oss utifrån är imponerade.
Lösningen må fortfarande kännas svår för politiker som i årtionden fört sin befolkning bakom ljuset. Men skall den önskvärda tröskeleffekten återerövras – den som avskräcker från militär attack – bör Sverige gå med i Nato.
