Fem badkar med skräp spolas upp på svenska Bohuskusten. Inte per månad, per vecka, eller ens dag. Fem badkar med skräp - varje timme. Kusten är en av Europas skitigaste sträckor, och strandstädare anställda av de närliggande kommunerna arbetar heltid med att städa upp det värsta. 90 % av skräpet som spolas upp är plast, vilket stämmer väl överens med hur det ser ut på världshaven. Idag finns det 175 miljoner ton skräp i haven, där 150 miljoner utgörs av plast.
Människan har alltid varit beroende av havet för sin överlevnad. En tredjedel av världens befolkning bor längs kusterna, och hundratals miljoner är beroende av fisk och andra havsresurser för sin överlevnad. Inte bara det, världshaven absorberar nästan en tredjedel av våra koldioxidutsläpp. Ekosystemen vid stränderna binder stora mängder kol, och dessa kolsänkor är direkt vitala för att dämpa växthuseffekten. Det är lika mycket kol som den globala transportsektorn släpper ut, varje år. Om inte världshaven mår bra kommer också livet på land att sakta dö ut.
Därför är plasten i haven en av vår tids största miljöutmaningar. Varken traditionella plaster baserade på olja eller plaster baserade på förnybara ämnen försvinner när de hamnar i haven. De biologiskt nedbrytbara plasterna kräver särskilda förhållanden, så som syre och mikroorganismer, för att brytas ner. I haven finns inte dessa förhållanden. När plasten efter så mycket som hundra år brutits ner till mikroplatser äts det av havets marina liv, som antingen tror att plasten är mat eller andas in det. Detta gäller såväl växtriket, fiskarna, fåglarna som de stora havslevande däggdjuren. Om djuren inte kvävs och dör av plasten hamnar det istället på vårt middagsbord.
Trots att fem badkar skräp per timme flyter iland på Bohuskusten är det bara 1 % av all plast som flyter på havets yta. Resten finns under. I världens djupaste djuphavsgrav, Marianergraven i Stilla havet, har forskare nu hittat plastpåsar. Enligt forskningsstudien (publicerad 2018 i tidskriften Marine Policy) baserad på 5010 havsdyk sedan 1983 har de kunnat konstatera att 89 % av plastskräpet består av engångsartiklar.
Vad som behöver göras för att få stopp på vansinnet är därför uppenbart. Inte bara behöver vi minska vår plastanvändning generellt, vi måste fasa ut engångsartiklarna. Att plast som håller så länge används till saker som bara används en gång och sedan slängs är absurt. Såväl konsumenter som producenter behöver ta gemensamt ansvar för att rädda det som kan bli det marina livets, och vår egen, död. Konsumenterna måste börja välja bort produkter så som sugrör, engångsbestick, plastglas och kosmetika med mikroplaster, och producenterna måste ersätta engångsplasten med exempelvis trä- och pappersprodukter. Förslagsvis från våra svenska skogar.
Det offentliga är givetvis också en självklar aktör. I EU återvinns endast 30 % av all plast, i Sverige 45 %. Kommuner och landsting måste därför minska sin plastkonsumtion och i offentlig upphandling där plast är det enda tillgängliga alternativet ställa krav på återvunnen plast. En offentlig utfasning av engångsartiklarna är också på sin plats. Här har Centerpartiet redan tagit på sig ledartröjan och vill se en utfasning så tidigt som 2020, vilket är mycket bra.
Om inte något görs nu kommer det år 2050 finnas mer plast i havet än fisk. Samma år kommer 99 % av alla kustlevande fåglar ha ätit plast. Om regeringen menar allvar med att Sverige är det föregångsland som världen vänder blicken mot i miljöfrågan är det också hög tid att Sverige tar efter de länder där utfasningen redan är nationell politik.
