Trakterar djävulen fela likt Näcken? Eller är kanske afrobeats från Benin hans fördärvliga melodi? När Eriks Hellsborn i en SD-motion inför årets nationaldag avslöjade sin syn på musikens plats i Varbergs firande, tycktes han frukta det senare.
Några afrobeats tvingades SD-politikern inte uppleva i går när han marscherade i Föreningståget till Societetsparken. Men kanske var det illa nog att en Brasilien-född sångerska sjöng svenska visor? Minsta spår av utländska influenser på nationaldagen anses uppenbarligen farliga. Detta på ungefär samma grunder som jazzen dömdes ut när den drabbade folkhemmet.
Att jazzen kunde orsaka panik bland vissa moralpredikanter – och föranleda rasistiska fördömanden – ser de flesta i dag som en historisk skamfläck. Men SD i Varberg lyckades få de pinsamma skeletten att dansa.
Nu är Hellsborn inte den förste partiföreträdaren att ondgöra sig över mångkulturella inslag på nationaldagen – det har blivit partitradition. Men att SD lägger en motion av det här slaget i Varberg av alla städer kan svårligen betraktats som annat än ett uttryck för tondövhet. Få städer har väl vårdat sin plats i världspolitikens centrum som Varberg. Bland alla flaggor som bars och vajade under gårdagen har ju FN-flaggan sin särskilda plats i varbergska hjärtan.
Därför var författaren Anna Roxvall, med sina internationella erfarenheter från i synnerhet just Afrika, ett passande val av talare just denna nationaldag. Hon bjöd på insikter från en annan värld, en värld av kaos, blodbad och diktatur. Det blev en bra påminnelse om vad som verkligen är farligt – alltså inte musiken utan hatet!
Anna Roxvall kom också med en fingervisning om vad som verkligen är viktigt, om vad som kan besegra hatet – nämligen medmänsklighet och omhändertagande även av främlingen.
Anna Roxvall berättade om Marie-Claire, kvinnan som hon mötte i Burundi, kvinnan vars son försvann i kriget och som hon i flera år sörjde som död – tills hon en dag fick veta att han lyckats fly. Och vet ni var han då befann sig? I Stockholm.
– Jag känner mig stolt över att människor i jordens allra mest avlägsna hörn har en varm relation till mitt lilla kalla land. Stolt över att människorna som bor här tillsammans har byggt ett samhälle där vi är fria att säga vad vi vill, att älska vem vi vill och fria att åtminstone försöka uppfylla våra drömmar. Jag är också stolt över att vi har förstånd nog att dela med oss av allt det här, att trygghet inte tar slut utan bara växer ju mer vi delar med oss av det, sade hon.
Erik Hellsborn vill lika ogärna dela med sig som han vill ta del av andras tacksamhet – särskilt om den tar sig uttryck i en glad albansk dans under ett nationaldagsfirande. SD vill premiera slutenhet och misstänkliggöra humanism.
”Den parlamentariska majoriteten, med Centerpartiet i spetsen, ser inte i första hand Sverige som ett hem. De ser det som något där man kan bygga en nyliberal, global mångkulturell utopi”, påstod Erik Hellsborn i fullmäktige häromveckan.
Vad är då ett hem? En förskansad borg där människor lever isolerade, där dörren sällan öppnas, där eremiten står på förstukvisten redo att angripa den som råkar passera? Förebilden för den typen av ”hem” finns möjligen i Trumplandets USA, men inte i vårt Sverige.
Det hemmet står i skarp kontrast till allemansrättens nation, med den gästfrihet den faktiskt innebär. Den gästfria nationen är ingen utopi, den är vår. Och dess arv är lika globalt influerat som runstenen på fältet.
