Dumdristighetens pris

Samarbetet med opålitliga populister har nu krävt tribut i Finland. Men så var statsminister Juha Sipiläs (C) taktik ett misstag från start.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS
|

Ledare 14/6. Det kostar att samarbeta med ett populistiskt och vulgärt främlingsfientligt parti. Exakt hur illa det kan gå visar den politiska krisen i Finland. Sedan Sannfinnländarnas rasistiska falang vann striden om partiledarposten, och den hetsdömde Jussi Halla-aho blev partiledare, har hela regeringshavet stormat.

Finlands statsminister, Juha Sipilä (C), som fått berättigad kritik för sitt val av samarbetspartner, förklarade snabbt att han inte ser några förutsättningar att samarbeta med Sannfinländarna lett av Jussi Halla-aho. Under tisdagen bröt sig därefter Sannfinländarnas mer moderata falang, inklusive den tidigare partiledaren och utrikesministern Timo Soini, ur och bildade eget.

– Vi kommer säkert att ses som förrädare, säger ledaren för utbrytarna Nytt Alternativ, Simon Elo.

ANNONS

Säkert. Att tala i sådana termer hör Jussi Halla-ahos anhang till. Partiledaren själv har ju bland annat uttalat att han önskar att politiska meningsmotståndare drabbas av mångkulturen genom att det är de som blir våldtagna när invandrare begår sådana brott. Jargongen känns igen. I Sverigedemokraternas undervegetation låter det likadant.

I likhet med exempelvis bröderna Ekeroth råder det inte någon som helst tvekan om av vilken kaliber Halla-ahos är. I valkampanjen 2011 lät Halla-aho marknadsföra sig själv med ett foto, med ditklottrade djävulshorn och Hitler-mustasch – ett sätt att både skämta med och bekräfta många väljares bild av honom. Det är en strategi som ledde hela vägen till partitoppen. En strategi som dock nu gör att Sannfinländarna tvingas lämna regeringsvärmen.

Om det finns några svenska lärdomar att dra kring detta? Tja, mer eller mindre öppna falangstrider känns igen från SD lokalt och nationellt. Och det var inte längre sedan exempelvis den nyvalda Hallandsordförandens grova, främlingsfientliga åsikter avslöjades.

Sannfinländarna har alls inte lika smutsig bakgrund som SD utan var i början ett missnöjesparti mer likt Ny Demokrati. Men plötsligt tog rörelsens brunare gren över partimakten. De Moderater som funderar på att ta SD i båten bör hålla i huvudet att det närsomhelst kan hända här. Partier av det här slaget är helt enkelt lite av mardrömsmodellen av Kinderegg. Man vet inte vad som döljer sig under täcket av mjölkchoklad.

ANNONS

Vad som nu händer i Finland är oklart. Efter att Sannfinländarna splittrats ställde Statsminister Sipilä in sitt akut inbokade möte med president Niinistö och det blev ingen avskedsansökan. Nu fortsätter av allt att döma försöken att hålla ihop regeringen. Det lär innebära svåra förhandlingar, som kan komma att beröra fler partier. Att Sipilä vill rädda både sin karriär och en rad viktiga reformer är förståeligt. Hur han lyckas återstår att se. Helt uppenbart är att samarbetet med Sannfinländarna blev precis så äventyrligt som många befarat.

ANNONS