Signerat 22/2. Duktig. Smaka på ordet. Det knastrar i munnen. Som av en rejäl påse hundgodis. Det spelar ingen roll att det är flickor Birgitta Ohlsson vill återupprätta i sin nya bok om revansch. Mina associationsbanor är förstörda. Så jag viftar inte på svansen. Jag känner morrningen stiga i halsen.
Som barn var jag också en av dem. Ingen kuddflicka kanske. Men duktig. Och fy vad det kunde svida.
Snabb, bollskicklig eller snygg. Det var sånt som räknades när rangordningen skulle bestämmas på skolgården. Där förvandlades fröknarnas beröm till något att skämmas över.
Inte bara på skolgården förresten. Jag minns den kalla kår som gick utefter ryggraden när frågan kom i den nya, roliga föreningen jag varit med i ett tag. Vad har du i betyg?
Skulle jag ljuga eller säga sanningen? Jag svettades. Hasplade ur mig rätt siffra. Och fick precis det mottagande jag befarat. Men, va – är du en sån där plugghäst, det trodde jag inte…
Nyss hade jag suttit bak på en moppe för första gången, känt den där kittlande känslan i maggropen i farten, varit en i gängen som vem som helst. Nu var det roliga slut.
Man skakar av sig och går vidare, hittar sitt sammanhang.
Men hur många gånger har jag inte sett liknande scener upprepas i det oändliga, även i vuxenlivet? Som när min smarta kompis hjärnforskaren även i vuxen ålder hellre låtsades vara kassörska när vi gick ut – för att bli mer gångbar på flörtmarknaden.
Igenkänningsfaktorn är därför stor när jag läser Birgitta Ohlssons beskrivningar, inte minst som hon inte väjer för det motsägelsefulla. Hon både betonar det viktiga med systerskap, samtidigt som hon lika nyktert konstaterar att kön likväl kan vara en falsk samhörighetsfaktor.
Låt er inte luras av änglalika titlar, ”duktiga flickor” som bildat nätverk för att stötta varandra är inte sällan de första att lägga snubbeltrådar för andra ”duktiga flickor”.
Så när Birgitta Ohlsson listar ”Du ska avslöja småpåvarna” som sitt femte budord för duktiga flickor tänker jag att den dryga typen, den som skrupellöst sätter sig på andra, lika gärna kan vara kvinna som man.
Med det sagt är det naturligt att en feminists tio budord fokuserar på de hinder som skapas av män. Det kan vara tafsande gubbar som kväver och skapar obehag men ursäktas på jobbet, det kan vara överordnade som kallar frispråkiga kvinnor till upptuktningssamtal, eller helt enkelt män som prenumererar på makten med hjälp av gamla kompisband.
Hur skall duktiga flickor, eller vid det laget kanske snarare skickliga yrkeskvinnor, kunna ta sig fram i när de inte alls verkar i en meritokrati utan ett slags manligt, nutida klansamhället? Det är en motiverad fråga Birgitta Ohlsson väcker.
För när det redan är förutbestämt att en broder från herrklubben skall ha den där tjänsten, hjälper det inte att ha visat sig dubbelt så duktig. Men Sverige är ju ganska jämställt och herrklubbar är väl bara reliker från det förgångna, tror kanske någon?
Inte då. Vid sidan av institutioner som Sällskapet eller Royal Bachelors Club, finns ett otal andra ordnar där kvinnor är portade som medlemmar.
De som tror att Göteborgsandan föddes i en kommunkorridor eller på en fotbollsläktare på Göran Johanssons tid kan alltså omedelbart slå det ur hågen. Anorna är oändligt mycket längre än så. Och hur systemet inverkar på jämställdheten är lätt att räkna ut. Det är helt enkelt oändligt orättvist och borde vara föremål för betydligt mer feministisk vrede.
Som ett slags halvleksrapport från en imponerande karriär väcker Birgitta Ohlssons bok både förfäran och beundran. Förfäran över glimtarna från det smutsiga politiska spelet, det som försiggår inom de flesta partier men som i Birgittas fall blivit känt för en större publik. Beundran för det mod hon redan tidigt visade prov på, liksom oviljan att ge upp.
Men så är ju Birgitta Ohlsson inte bara en flitig, kompetent kvinna utan också lite av en rebell. Det gör bilden av henne skönt komplex och hennes budskap så mycket oändligt mycket smakligare än hundgodis. Birgitta har skrivit en bok som väcker tankar, en bok att prata om.
Så var det dock detta med titeln allt surrar kring. Jag är ledsen, men begreppet ”duktig flicka” funkar lika bra som en klapp på huvudet. Släpp det.
