Samlades. Tusentals kvinnor och män samlades på söndagen för att manifestera mot de många övergrepp som begås mot kvinnor.
Samlades. Tusentals kvinnor och män samlades på söndagen för att manifestera mot de många övergrepp som begås mot kvinnor.

Det räcker inte med manifestationer

Det krävs mer aktivitet både polisiärt och i arbetslivet

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS
|

Få kampanjer, eller ska vi säga opinionsbildande aktiviteter, har på kort tid fått så ett så imponerande stort genomslag som #Metoo-kampanjen. Till stor del har det att göra med våra realtivt sett nya sociala medier och den snabbhet med vilket det uppstår debatter och opinioner där. Men inte enbart. Det var trots allt gammal hederlig och traditionell, undersökande, journlistisk från reportrar på New York Times som var upprinnelsen.

På söndagen nådde aktiviteterna glädjande nog även gator och torg. I ett tiotal städer landet runt höjde kvinnor, och förhållandevis många män, sina röster för att manifestera mot de förfärliga övergrepp som så många kvinnor vittnat om de senaste dagarna. Och förmodligen kommer att fortsätta att göra så.

ANNONS

Kampanjen i sociala medier har spritt sig som en löpeld. I delar har det liknat forna tiders skampåle. Män har ”dömts” utan vare sig rättegång eller möjlighet till försvar. Det är inte bra. Här behövs det mer av sans och balans. Vägen från anklagelse till ”dom” får inte vara så kort som den i vissa fall varit nu.

Men med denna reservation är kampanjen och agerandet bra och utvecklande. Grunden för den handlar om att få män att tänka till och få höra en annan sida av vad många gjort men som vi nu alla hoppas att man omgående slutar med.

Det ger också förutsättningar att stärka de många kvinnor som utsatts, och vare sig riktigt vågat ta till sig tanken att det inte är rätt, än mindre haft styrkan och kraften att anmäla och få stopp. Så kommer det inte att vara längre och ännu viktigare, så här ska ingen längre behöva bli behandlad.

Den Fråga som dock måste ställas är om det räcker. Många av de fall som har redovisats i olika sammanhang, och som det också skrivits om i medierna, är av så allvarligt slag att de redan i dag är kriminella eller i högsta grad olämpliga. Trots detta har de inte tagits på allvar, vare sig polisiärt eller av ansvariga i arbetslivet.

ANNONS

Återkommande berättas det om hur grova sexualbrott, som ju alltid måste utredas skyndsamt, har lagts på hög hos polisen. Gun Heimer, chef för Nationellt centrum för kvinnofrid och Sven-Erik Alhem, ordförande för Brottsofferjouren Sverige, riktar på debattplats i Dagens Nyheter allvarlig kritik mot polisens högsta ledning som de hävdar inte ”ens vill erkänna problemet”. Det sänder givetvis helt fel signaler ut i organisationen.

Ett annat problem är handläggningstiderna vid Nationellt forensiskt centrum, det som tidigare hette SKL. De måste absolut kortas högst väsentligt för att få till stånd fler fällande domar mot sexbrottslingar.

Ola Johansson (C) skrev i sin krönika här i HN i lördags om några av de förslag han lagt fram i riksdagen för att stoppa sexuellt tvång, höja straffen för sexköp och kvinnohandel och att stoppa så kallad ”fruimport”. Det är alla förslag som är väl värda att pröva och sedan genomföra.

Visst är det bra med opinionsbildning och manifestationer, framför allt kan det ha en viktig förebyggande funktion. Men det räcker knappast. Det krävs också fler och bättre åtgärder från rättssamhällets sida.

ANNONS