Ledare 21/3. Att piska upp stormar på sociala medier har blivit en väg till framgång för en rad politiker, från Donald Trump till vissa halländska sverigedemokrater. Men strävan att vara bäst på att vara värst kan lika gärna bli en politikers fall.
Norska Fremskrittspartiets Sylvi Listhaug tyckte sig kanske vara berättigat provokativ när hon skrev på facebook att Arbeiderpartiet bryr sig mer om terroristers rättigheter än nationens säkerhet. Åtminstone tyder hennes agerande på det. Listhaug säger sig nu hoppa av för sitt partis skull, men klagar över att ha blivit utsatt för en ”häxjakt”.
Men att flera partier ställde sig bakom en misstroendeomröstning, som skulle ha ägt rum på tisdagen, hade Listhaug bara sig själv att skylla för. Hon hoppade på ett parti som mer än väl vet vad terror innebär. Ändå tycks Listhaug inte förstå sitt eget övertramp. Istället klagar hon på att övriga politiker befinner sig på dagisnivå. Som om höjden av vuxenhet är att inte förmå tänka före man skriver.
Bristen på insikt om vilka konsekvenser så kallad ”frispråkig kritik” kan få delar hon dock med fler politiker. 2018 har åter en rad halländska SD-politiker avslöjats dela islamofobiska inlägg på facebook. Deras reaktionsmönster är lika Listhaugs. Man lägger all skuld på kritiker och budbärare. I de senare fallen lokala medier, som gjort sitt jobb och upplyst väljarna om vilka värderingar SD-kandidater har.
I Manualen för bortförklaringar ingår att släta över övertrampen för att de skett på någons ”privata” facebook.
”Det jag skriver och delar privat är mitt eget” skriver Carita Boulwén i ett mejl till HN.
Det är en insiktslös hållning, som inte ens delas av partiets ledning att döma av tidigare uteslutningar. För pensionären Anna, som bara har barn och barnbarn som vänner, kan facebook fungera mest som ett privat kommunikationsmedel. Men sociala medier är plattformar som används för väldigt mycket mer, exempelvis för riktad reklam, påverkan och politisk opinionsbildning.
När politikern Carita Boulwén delar en bild som blev en symbol för döden på medelhavet, gör hon sig exempelvis till en del av en internationell smutskastningskampanj. För på bilden står den vidrigast tänkbara anklagelse. Det står att Alan Kurdis egen pappa dödade sitt barn för att han ville fixa sina tänder.
Boulwéns med flera halländska SD-företrädares övertramp har nått SD:s ledning. Missnöje har redan uttalats. Och utspelen kan svårligen rimma med partiets nolltolerans.
”Jag är inte ett dugg orolig för att det ska leda till uteslutning. Det är inga konstigheter som de skriver”. Så har dock SD Hallands ordförande kommenterat partikamraterna Anders Bunnstedt, Fabio Ishaqs och Carita Boulwéns islamofobiska inlägg. Att han talar i sin sambos sak kan möjligen bidra till oförmågan att se verkligheten.
Men att döma av hur Sverigedemokraterna hanterade Stefan Jägnerts företrädare Susanne Larsen, finns påtagligt hög risk att partistyrelsen gör en helt annan tolkning. Det skulle innebära att partiet förlorar toppnamn i två av Hallands största kommuner.
Hur mycket av SD överlever då? Och hur många väljer att gå över till restprodukten, det nystartade Alternativ för Sverige som startats av uteslutna/avhoppade före detta Sverigedemokrater?
