En snabb sökning på antagning.se (för anmälan till universitet och högskolor) visar att det i Sverige finns 40 universitet och högskolor som tillsammans erbjuder 11487 kurser och 3763 program. I utbudet kan man, bland annat, finna ”Katters personlighet och kommunikation” (7,5 HP, Linköpings universitet), ”Harry Potter och hans världar (7,5 HP, Linnéuniversitetet) och ”Genus på scen kring 1900” (7,5 HP, Södertörns högskola). Bland numera avslutade kurser återfinns även ”Havskajak - ledarskap och riskbedömning” (Linnéuniversitetet, 2015), “Baka Surdegsbröd steg 1” (Södertörns högskola, 2015) och “Hur du överlever en Zombiekatastrof (ABF, 2003).
Huruvida kurser av det nämnda slaget hör hemma hos den högre akademin istället för i privata fritidssammanhang är en diskussion som en debattör med respekt för akademins autonomi bör avhålla sig ifrån. Vad innebörders svenska högskolor vill profilera sig i och vilka kunskaper de anser vetenskapliga eller passande det akademiska förhållningssättet är deras ensak. Precis av samma anledning som varken stat, religion eller enskild bör styra över vad som är ”fin” eller ”rätt” kultur, konst eller musik ska detsamma gälla akademin. Annat skulle hämma samhällets kulturella och vetenskapliga utveckling och, nog än viktigare, gå tvärt emot liberala principer om fri tanke och vilja.
Att Sverige har världens högsta skatter är något som knappast syns när man tittar på akademin. Beroende på vilken mätning man tittar på finns 1-3 av världens toppuniversitet i Sverige, resterande 37-39 hamnar flera hundra placeringar efter täten. I och med globaliseringen, och inte minst EU:s utbytesprogram för studenter, hårdnar konkurrensen om de bästa studenterna. Enligt UNESCO har antalet studenter utanför hemlandet mer än dubblerats det senaste decenniet. För ett universitet är cirkulationen av duktiga och motiverade studenter vital: de skapar forskning av hög kvalité och gör sina lärosäten både attraktiva och relevanta.
Att det inte var de svenska universitetens kvalité som lockade bevisades tydligt när studieavgiften för icke-svenska studenter infördes 2011. På två år rasade antalet utländska studenterna med 79 % . Att betala 140000 kronor/år för att läsa ekonomi på Stockholms Universitet stod sig nämligen inte mot möjligheten att göra detsamma på ett av världens bästa universitet, London School of Economics för 150000 kr/år. Lösningen här är givetvis inte att återigen belasta skattebetalarna med miljardbelopp för att ”köpa” tillbaka de utländska studenterna, utan att precis som alla andra länder anstränga oss för att stå oss i konkurrensen.
Den internationella konkurrensen är dock inte den enda utmaning som de svenska lärosätena står inför. Svenska studenter blir allt långsammare på att plocka ut sin examen. De läser program och kurser som inte leder till jobb. Program och kurser som i sin tur lider av en inflation som inte avtar. Då alla är skattefinansierade finns det varken krav på utbildningskvalité eller student. Studenter behöver idag inte tänka innan de hoppar på ”Onani i det kapitalistiska systemet” 7,5 HP, hoppar av efter hälften, ändrar sig en första, andra och tredje gång för att tillslut gå en sommarkurs i ”Vampyrfakta” då kassan behöver drygas ut med lite CSN. Och så kan det hålla på tills studenten efter 7 år och ett berg studieskulder plockar ut en filosofie kandidatexamen i ”Abstrakt redovisning” men ändå slutar som timanställd på kundtjänst.
Den här situationen är inte önskvärd, och det är två problem som behöver adresseras: kvalitén på svensk utbildning och studenters kravlösa studiegång. Om detta ska göras utan orimliga belastningar på skattebetalarna finns det en beprövad lösning med goda resultat: CSN-berättigade symboliska kursavgifter.
En kursavgift skulle råda bot på mycket. Utbildningen blir en faktisk investering och studenten behöver tänka till innan hen ägnar terminer, eller år, att läsa strökurser. Avgiften skulle komma högskolan tillhanda och skulle återinvesteras, vilket innebär förhöjd kvalité på utbildningen i och med fler lärartimmar och bättre arbetsmiljö. Kvalitén på högskolans kursutbud skulle också höjas, då man inte skulle ”testa” framgången för tveksamma kurser utan att först veta intresset.
Kritikernas största motargument till kursavgifter är att de skulle utgöra ett hinder för dem med en icke-akademisk bakgrund att vilja utbilda sig. Men i och med att avgiften är CSN-berättigad späs inget klassamhälle på, eftersom avgiften är lika för alla utbildningar och för alla studenter. För att ytterligare eliminera risken skulle avgiftens faktiska nivå föreslås av experter i en statlig utredning, exempelvis en summa mellan 5000-10000 kronor/termin. För ett fem år långt program blir detta 50’000-100’000 kronor i lån, en droppe i havet i jämförelse med utländska terminsavgifter men med samma positiva effekter på akademin.
De farhågor som motståndarna målar upp stämmer inte heller överens med den beprövade verkligheten. Den sociala snedrekryteringen till akademin är exempelvis större i Sverige än i USA och Storbritannien, trots att vår utbildning är helt gratis. Det är uppenbarligen en ideologisk stelbenthet motståndet klamrar sig fast vid, och inte fakta.
Gratis är inte alltid gott, särskilt när det ger negativa effekter på samhället. Oavsett vart man står politiskt är såväl den svenska akademins som studenternas framgång något att värna om. Dem är två fundamentala försäkringar för det svenska välståndet.
