Det är fullt naturligt och berättigat att civilminister Ardalan Shekarabi oroar sig över utvecklingen i några av Sveriges mindre kommuner. Han menar att de senaste årens avflyttning gör att många ”halkat efter och inte kan klara sitt uppdrag mot medborgarna”.
Men i stället för att titta på vad staten själv har gjort för att orsaka detta, centraliserat, slagit samman och lagt ned den ena myndigheten och servicen efter den andra, så vill han nu utreda om det går att flytta över ansvaret för till exempel skola och äldreomsorg till staten eller regionerna. Det vore olyckligt och helt felaktigt.
Shekarabi brände sig illa på sitt misslyckade försök att slå samman Sveriges nuvarande 21 län till sex storregioner. Vis av skadan förklarar han nu att det inte är aktuellt med några tvångssammanslagningar. Det är klokt.
Men om tankarna på att för vissa kommuner flytta över ansvaret för viktiga delar av välfärden förverkligas blir det ju ändå en sorts sammanslagningar. Och olycklig centralisering. Hur skulle det för övrigt fungera om det här bara ska gälla för vissa kommuner medan andra ska få fortsatt förtroende? Mycket illa skulle vi vilja säga!
Då är det en klokare modell, som Shekarabi också är inne på, att underlätta för samarbete mellan självständiga kommuner. Det är naturligtvis inte självklart att alla kommuner ska ha ett eget gymnasium, eller kanske ens högstadium. Det, precis som mycket annat, kan man mycket väl samarbeta om. Såsom i Varberg och Falkenberg redan sker kring både räddningstjänst, sophämtning och överförmynderi.
Sedan får ju staten gärna ta sitt förnuft till fånga och sluta upp med all denna centralisering. Hur ska hela Sverige kunna leva om våra myndigheter snart bara har kontor i Stockholm och vissa residensstäder?
