Lärdomen av två världskrig och därefter det kalla kriget som till slut kunde förpassas till det som varit gjorde att många hoppades att mänskligheten lärt sig läxan. I slutet av 1990-talet och inledningen av 2000-talet kändes krigshoten så långt bort att det var enkelt att vara sparsamma när det gällde försvarsbudgeten.
En utbredd och uppenbarligen lite väl naiv inställning till världens utveckling tog fäste och vi tänkte att vi från nu bara går mot ljusare tider. Men som historien borde ha lärt oss – vår utveckling går snarare upp och ner i en ständig berg- och dalbana.
”Väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas”, skriver försvarsberedningen i sin senaste rapport. Det är onekligen så att tonläget har höjt på olika håll i världen och det kräver sin respekt. Frågan är dock om hotet från Ryssland är väl överdrivet. Att Putin valde att invadera Krimhalvön överraskade onekligen, men att ryssen träder in på mark som tidigare ingick i Sovjetunionen är inte det samma som att landsätta soldater på svenskt territorium. Denna senare inställning verkar uppenbarligen vara något även statsminister Stefan Löfven instämmer i då han på försvarskonferensen i Sälen på söndagen lät förklara att ”ett enskilt militärt angrepp direkt mot Sverige är osannolikt”.
Men troligen är det så att svenska försvarspolitiker blivit skrämda av sin egen tidigare naivitet när det gäller svensk beredskap. Då vågar de inget annat än att slå på de större trummorna. Frågan om Nato-medlemskap har därför också på allvar kommit upp på agendan. I det politiska lägret har det dessutom hänt något när Centerpartiet nu mer har inställningen att vi ska ansluta till Nato.
Den allmänna opinionen har också påverkats något. Men trots att den svenska befolkningen inte har så stor förhoppning till att vårt svenska försvar kommer hålla speciellt länge om ryssen kommer, är det fortsatt långt ifrån en självklar opinion för att vi ska ansluta oss till Nato.
Den skeptiska inställningen är begriplig för frågan är om ett medlemskap verkligen skyddar oss mer. Ryssland vet ju redan vilken sida Sverige har valt, att neutraliteten egentligen inte är så neutral. Om det historiskt neutrala Sverige då ändå sänder en tydlig signal genom att blir medlem i Nato finns risken att det snarare tas för en provokation än att det avskräcker.
Å andra sidan kan man se det som en fråga om kurage. Hur länge ska vi kalla oss neutrala och av omvärlden därmed anses som fega och kanske lite smått patetiska? Det känns inte riktigt rakryggat att framstå som en nation med karaktärsdrag av ”Solsidan-Ove” och därmed komma med medlemsavgiften till hyresrättsföreningen först när fastighetsägaren lämnat besked om vräkning.
Det ska tilläggas att Natos negativa inställning till FN-konventionen om kärnvapenförbud komplicerar frågan ytterligare. Diskussionen om medlemskap blir än mer laddad. En sak vet vi dock när det gäller vår beredskap, på något vis behöver vi göra oss mer förberedda.
