Barn är samhällets mest utsatta grupp. Utan rättshandlingsförmåga och utan färdighet att kunna klara sig själva är det helt utlämnade i de vuxnas våld. Vuxna som i de allra flesta fall är deras föräldrar. Det finns dock ingen naturlag som säger att bara för att du har skapat ett barn får du också göra vad du vill med det.
I Sverige, som i andra civiliserade stater, har vi förstått detta till mångt och mycket. När en treårig flicka misshandlades till döds av sin pappa 1971 i en förort utanför Stockholm grundades BRIS, Barnens Rätt i Samhället, vars främsta mål blev att förbjuda barnaga. Åtta år senare klubbades lagen i riksdagen. 1990 ratificerades FN:s Barnkonvention, som exempelvis stadgar barnets rätt till privatliv, skydd från diskriminering och rätt till liv och utveckling. Det vill säga en barndom värd namnet. Barnets bästa måste dessutom ligga till grunden för alla domstolsbeslut rörande skilsmässomål.
Trots att Sverige ligger i framkant när det kommer till barns rättigheter stoppar politiker och myndigheter huvudet i sanden så fort barnets rättigheter går i konflikt med föräldrarnas religiösa övertygelse. I en undersökning som GP gjorde i juni 2018, där de utgav sig för att vara muslimska föräldrar i jakt på förskoleplats till sin dotter, svarade 6/10 förskolor jakande på att de skulle tvinga på flickan hijab om hon inte ville bära den. Inte bara det, de erbjöd sig till och med att övervaka barnet genom facetime med föräldrarna.
Vad hijab egentligen står och hur den framställer kvinnan inom religionen islam är omtvistat. Kritikerna menar att den märker småflickor som först och främst muslimer än människor och barn, och att den sexualiserar dem. Förespråkarna menar istället att hijab är ett sätt för bäraren att visa att hon är mer än sitt utseende, att den tvärtom ger kvinnor frihet. Denna debatt är egentligen helt irrelevant och det är rent av ett intellektuellt snedsteg att hamna i den när man diskuterar huruvida slöjan ska bäras av barn. Samma sak gäller när det kommer till omskärelse av pojkar. I Sverige är det enligt lag tillåtet att omskära sitt barn, även utan medicinska skäl. Socialstyrelsen uppskattar att mellan 2000-3000 omskärelser utförs på minderåriga pojkar varje år, de allra flesta av religiösa skäl. Enligt judendomen ska den ske på den åttonde dagen. Islam fastställer ingen specifik tid, men sju års ålder är en vanlig praktik.
Att genom oåterkalleliga ingrepp begränsa sitt barns kroppsliga frihet är ett övergrepp på barnets integritet, rättighet och egen frihet. Föräldrarnas religionsfrihet och vilja att deras barn ska ha eller få samma religiösa övertygelse får aldrig brännmärkas på barnets kropp, varken genom hijab eller omskärelse. Barnet är en egen individ med ett eget liv och med egna rättigheter. Föräldrarnas religionsfrihet får därför inte inskränka på barnets religionsfrihet. Om en förälder så prompt vill sitta och predika Jesus, Moses eller Muhammed vid middagsbordet må så vara. Men barnet ska inte behöva skickas ut i samhället, i skolan, ut i det som ska vara dess fristad ofrivilligt tyngd av sina föräldrars symboler. Saken kan inte heller jämföras med exempelvis dop, då man kan avsäga sig sin tro.
Sverige behöver modiga, rättframma och konsekventa politiker som tar barnets bästa i försvar hur mycket det än må reta upp religiösa grupper. Att stå pall när de hävdar att det skulle vara en inskränkning av deras religionsfrihet, eller rent av islamofobiskt eller antisemitiskt, att förvägra dem att sätta hijab på sin treåriga flicka eller omskära sin två månader gamla pojke. Barn är inte sina föräldrars egendom. Barn är ingen ägodel. De är egna människor. Ingrepp som brännmärker en individ som inte kan ge sitt medgivande är därför inget annat än ett övergrepp. Och övergrepp mot barn kan aldrig, aldrig, accepteras - oavsett vem det må kränka.
