Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

hU5lkrxehwbZ-CA3AH1A0oSJXYw.jpg
Foto: Hossein Salmanzadeh / TT Bild: HOSSEIN SALMANZADEH/TT

Att förbjuda våldsbejakande organisering är ett välkommet förslag

Daltandet med extremismen måste få ett slut.

”Gå härifrån, svinto!” väser mannen. Min vän rör inte en min. Vi står mitt i folkmassan vid Södertorget, där nazisterna samlats inför Stefan Löfvens tal. Blodet rusar till mitt huvud, det lägger sig som ett rött skynke framför mina ögon. ”Håll din käft ditt jävla trash, hur vågar du?!” skriker jag åt den grinande mannen i vit pikétröja. ”Gå härifrån, svinto” upprepar han. Jag tar ett steg mot männen, men min vän tar mig i handen och drar mig därifrån. Snabba steg. Snabba andetag. Vi stannar upp och tittar på varandra. Blodet har nu ersatts med tårar som trycker mot ögonlocken. Jag kramar hans hand, hans svarta hud mot min. Maktlösheten sköljer över mig.

1966 skrev Sverige under FN:s Rasdiskrimineringskonvention. Enligt dess artikel 4a ska ”konventionsstaterna förbjuda organisationer, organiserad och annan propaganda, som främjar och uppmanar till rasdiskriminering, samt förklara deltagande i dylika organisationer eller verksamhet som en brottslig handling straffbar enligt lag”. Sveriges sätt att ratificera konventionen var att 1988 skärpa lagstiftningen om hets mot folkgrupp, för att på så sätt förbjuda att uttrycka nazism på offentlig plats.

Trots att lagen gör det straffbart att ”hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning” har Sverige ändå lyckats bli en lekplats för organisationer som ständigt hotar dessa grupper. Lagstiftningen hindrar nämligen inte dessa organisationer från att ta plats i offentligheten, demonstrera, uppträda uniformerat och militäriskt medan de ingjuter allvarlig fruktan. Nordisk Motståndsrörelse kommer exempelvis inte få några konsekvenser för att de fördrev RFSL ungdom från Almedalsveckan, eller för att de försökte riva ner Vänskapsförbundet Sverige-Israels banderoll eller för att de kallade min vän för ”svinto” på öppen gata. Av just denna anledning har Sverige också blivit regelbundet kritiserat av FN för att vi inte följer Rasdiskrimineringskonvention, i praktiken. Vi har åtagit lagstiftning, men den fungerar inte.

Regeringens förslag om att förbjuda rasistisk organisering är därför välkommet. Ett förbud mot organiseringen handlar inte om att (som vissa meningsmotståndare vill få det att verka) förbjuda åsikterna, men att grupper som NMR inte ska få organisera sig på samma villkor som andra. Exempelvis rörande demonstrationstillstånd, finansiering och rekrytering. Det skulle inte heller inskränka föreningsfriheten eftersom det finns en passande, och tills idag outnyttjad, paragraf i vår grundlag som tillåter inskränkning i föreningsfriheten. Andra kapitlet 24 § Regeringsformen statuerar att ” Föreningsfriheten får begränsas endast när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande”. Begränsningen skulle i praktiken innebära att polisen inte behöver ge NMR demonstrationstillstånd nästa Almedalsvecka. Konsekvent borde det också innebära att militanta islamistiska organisationer stryker med, även om vi inte har några IS-sympatisörer demonstrerande på gator och torg – ännu.

Daltandet med extremismen måste få ett slut. Det är hög tid för det svenska samhället att markera att dessa våldsbejakande ideologier inte har någon plats i vår demokrati. Grundlagsstödet finns och det är dags att fördriva ohyran till historiens soptipp, där den hör hemma.

MEST LÄST