Tog emot kraven. De nordiska jämställdhetsministrarna (utom Finlands) tog emot slutdokumentet under överinseende av Phumzile Mlambo-Ngcuka, chef för UN Women, FN:s organisation för jämställhetsfrågor. Bild: Vilhelm Stokstad / TT
Tog emot kraven. De nordiska jämställdhetsministrarna (utom Finlands) tog emot slutdokumentet under överinseende av Phumzile Mlambo-Ngcuka, chef för UN Women, FN:s organisation för jämställhetsfrågor. Bild: Vilhelm Stokstad / TT

Arbeta för lika villkor för kvinnor

17/6 2014. Den gångna helgen hölls ett feministiskt stormöte i Malmö. 15 000 deltagare var med om bl a 400 seminarier och många andra aktiviteter.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS
|

De som tror att detta har med Feministiskt initiativs framgång i EU-valet att göra har fel. Möjligen hade inte Stefan Löfven kommit till Malmö i helgen om inte Schyman haft sin framgång för tre veckor sedan, men planerna för forumet drogs upp redan för tre år sedan. Arrangörer är Sveriges kvinnolobby samt liknande organisationer i de andra nordiska länderna.

Ett forum för att diskutera den bristande jämställdheten, trots att de nordiska länderna är de mest jämställda i världen, fyller utan tvekan sin funktion. Det finns fortfarande mycket att göra innan kvinnor har likvärdiga villkor med män på alltför många områden. Den breda uppslutningen från såväl Sverige som andra länder och internationella organisationer var därför glädjande.

ANNONS

Samtidigt finns det anledning att påminna om vad en av inledningstalarna, Nicole Ameline, ordförande i FN:s kommitté mot kvinnodiskriminering, sa inför konferensen: ”De nordiska länderna är ett mycket gott exempel för många länder.”

På söndagen, när forumet avslutades, uppmärksammades utnämningen av två kvinnor som blev pionjärer inom sina områden. Antje Jackelén installerades som ärkebiskop, den första kvinnan på den posten drygt 50 år efter att de första kvinnorna vigdes till präster.

Längre tid tog det för Naturskyddsföreningen att få sin första kvinnliga ordförande. Men i söndags hände det, när Johanna Sandahl valdes till den 105-åriga organisationens ordförande. De flesta partier och många andra organisationer har haft kvinnor som ordförande, och i såväl riksdag som regering är det ungefär lika många kvinnor som män.

I det offentliga Sverige är det alltså åtminstone på det formella planet relativt jämställt, även om Sverige aldrig haft en kvinnlig statsminister. Det är sämre i det privata näringslivet. Bara under valåren (såväl 2002 som 2006, 2010 och 2014) ökar andelen kvinnor i börsföretagens styrelser – inför hotet om att en ny regering kanske vill kvotera. Utan det hotet är bolagsstämmorna passiva.

På det nordiska forumet var det främst två problem som togs upp – våldet mot kvinnor och de lägre kvinnolönerna. I båda fallen är det problem som är svåra att politiskt göra något åt.

ANNONS

Visst har polis och domstolar fått direktiv att tydligare agera mot mäns våld mot kvinnor, och det finns mer att göra, inte minst när det gäller domstolarnas tolkning av lagarna. Men i grunden handlar det om värderingar som måste förändras.

Lönerna sätts inte politiskt i Sverige. Här måste de fackliga företrädarna för manligt dominerade förbund ställa upp på att kvinnodominerade branscher tillåts att få större lönelyft än manliga, om rättvisa löner ska bli verklighet. Politiskt kan framförallt kommunpolitikerna inom SKL påverka genom att inför avtalsförhandlingarna ge tydliga direktiv att prioritera kvinnors löneutveckling. Däremot är Jan Björklunds (FP) utspel om statlig lönebonus till vissa ingen hållbar lösning.

Det 63 punkter långa slutdokumentet förtjänar att tas på allvar, även om inte allt kan genomföras – åtminstone inte omedelbart. Men eftersom mycket av arbetet för jämställdhet bottnar i värderingar är det viktigt att fortsätta och bredda debatten. Jämställdhetsperspektivet måste finnas på hela politiken – det är inget särskilt politikområde.

Yngve Sunesson

ANNONS