Ledare 4/10. Inte ens efter våldtäkt. Inte ens om kvinnans liv är i fara. Inte någonsin föreslås det vara möjligt för en polsk kvinna att avsluta en oönskad graviditet.
Därför strejkade i går tusentals polska kvinnor för att i stället svartklädda delta i demonstrationer mot lagförslaget. Men även utanför polska ambassaden i Stockholm, Bryssel och en rad andra städer protesterade män och kvinnor. Och på sociala medier spreds sig motståndet.
Deras frihet, vår strid – står det på ett upprop med namninsamling från Europeiska kvinnolobbyn. Och nog är det även vår strid – på många olika sätt. För när rättigheter inskränks i ett EU-land påverkar det genast fler.
Abortmotståndet ökar i en rad EU-länder – även Sverige. Här blev fallet med den abortvägrande barnmorskan startskottet för en allt mer intensiv debatt om rätten till ”samvetsfrihet”.
Barnmorskan, som stämde landstinget när hon inte fick jobb, är dock inte det enda exemplet på vårdpersonal som driver processer utifrån sin religiösa övertygelse.
För bara några veckors sedan kom Inspektionen för vård och omsorg med sitt utlåtande om ett uppmärksammat fall med en sen abort. Ett tidigt ingrepp hade misslyckats, vilket inte hade upptäckts på grund av en miss från sjukhuset. Proceduren fick därför göras om, och då aborten drog ut på tiden ägde utdrivningsskedet rum först i vecka 22.
Hur den berörda kvinnan kan ha upplevt hela denna fruktansvärt påfrestande process kan man bara föreställa sig. Men det var inte av omsorg om kvinnan som en barnläkare, Andrea Kischkel, valde att anmäla förfarandet. Hon ansåg att sjukhuset lämnat en levande baby att dö, och anmälde sjukhuset för att inte ha tillkallat jourhavande barnläkare och för att man brutit mot folkbokföringslagen.
Underförstått ansåg anmälaren att det aborterade fostret borde ha behandlats som en för tidigt född baby, att försök till livräddande behandling borde ha inletts och att babyn borde ha registrerats hos Skatteverket i enlighet med Folkbokföringslagen.
Barnläkaren har gjort sin röst hörd på fler sätt, bland annat i en debattartikel i tidningen Morgonbladet som är en nättidning med kopplingar till Kristna Värdepartiet. Artikelrubriken ”När blir man ett barn?” får ett intressant svar av Andrea Kischkel själv: ”Utan skolning vet de flesta människor att det finns bara ett sanningsenligt svar: Vid befruktningen.”
Av artikeln framgår också att hon försökt bibringa AT-läkare denna ”kunskap”.
IVO har nu slagit fast att sjukhuset inte brutit mot abortlagen utan följt gängse rutiner. Men fallet har, på grund av barnläkarens agerande, fått problematiska följder. Förra hösten skickade Socialstyrelsens rättsliga råd ut ett meddelande som uppmanade till att använda feticider i samband med mycket sena aborter. Alltså att med hjälp av en lång nål ge fostret en giftinjektion redan i livmodern.
– Det vänder vi oss mot. Dels är ett ingreppet förknippat med en fysisk risk, dels blir det psykiskt påfrestande för kvinnan att tvingas genomgår två behandlingar, säger Annika Strandell, vetenskaplig sekreterare i Styrelsen för Svensk förening för obstetrik och gynekologi. (SFOG)
Föreningen vänder sig också mot de definitioner som börjats användas i sammanhanget.
– Att ett aborterat foster till synes drar efter andan eller reflexmässigt rycker till är inte liktydigt med att det lever och skulle klara sig, förklarar hon.
Barnläkaren som inte fick gehör hos IVO har dock, likt barnmorskan, ändå lyckats i sitt uppsåt. Konservativa röster i svensk debatt har väckts.
”Det är djupt ovärdigt och inhumant att barn i Sverige år 2016 lämnas att dö.” skriver en krönikör på ledarsidan i Dalarnas Tidning, och föreslår att ”vi börjar diskutera adoption som ett alternativ”.
Börjar diskutera? Alternativet finns. Nationella adoptioner sker. De må vara få, men är betydligt vanligare än exempelvis de extremt få fall där barn födda strax före vecka 22 kunnat räddas till ett fullvärdigt liv. För de allra flesta är dock adoption inte ett rimligt alternativ till abort.
Är det något vi behöver diskutera är dock den kantring i abortdebatten som nu sker. Vi måste tänka oss in hur det känns för de olyckligt lottade som under oerhörda påfrestningar tvingas genomgå en väldigt sen abort, bara för att sedan tvingas löpa gatlopp som om de vore barnamörderskor. Allt som behövdes var en abortfientlig barnläkare. Så ser det ut i Sverige 2016. Det är oroväckande.
