Det har precis gått sex år sedan Annie Lööf blev C-ledare. Vägen hit har inte varit spikrak. När C i DN/Ipsos får 13 procent är detta mer än en fyrdubbling från ”folkölsnivån” på vintern 2014.
Bara några månader före EU- och riksdagsvalen 2014, var det inte särskilt kul att vare sig vara C eller heta Annie Lööf. Nu är bådadera en rätt angenäm tillvaro och Lööf kan se framemot veckans C-stämma i Malmö med gott självförtroende och stor tillförsikt. Det kommer inte att hända något där som ställer till det för henne.
I övrigt finns det dock blindskär. Ett sådant var utan tvivel förrförra veckans diskussion om misstroendevotumet mot försvarsminister Peter Hultqvist. Det är svårt att säga vilket som var värst, att man inte blev överens om tagen i Alliansen eller att det läckte från de interna överläggningarna. Illa, mycket illa, var det hur som helst.
Så gick det aldrig till på Fredrik Reinfeldts tid. Då höll man tyst om vad som sades mellan skål och vägg.
De farhågor som Annie Lööf uppges ha haft om att bli granskad i konstitutionsutskottet och att efter ett regeringsskifte nästa höst kunna bli utsatt för misstroendevotum, har ju egentligen redan besannats. Detta genom den KU-anmälan som Hans Hoff (S) nu har lämnat in mot den tidigare statsministern.
Att C är ett samarbetsparti är ingen nyhet. Inget annat parti har deltagit i så många olika typer av regeringar och samarbeten efter demokratins genombrott i vårt land. C-, M-, såväl som S-ledda sådana. C har också varit konsekvent i sitt handlande under den här mandatperioden och oavsett hur andra partier agerat deltagit i alla blocköverskridande uppgörelser. Om försvaret såväl som energin och migrationspolitiken. Det imponerar!
Starka signaler om öppenhet för samarbete, inom såväl som utanför sitt eget block, vill Annie Lööf även se fortsättningsvis. I en stor intervju i Dagens Nyheter redovisar Lööf att hennes första utgångspunkt är att Alliansen ska vinna valet och få återbesätta statsministerposten. Hon har säkert själv egna ambitioner i den vägen. Den andra utgångspunkten är att detta ska ske utan att man gör sig beroende av SD. Och den tredje och sista, att det ska samarbetas över blockgränsen.
I intervjun nämner C-ledaren tre tänkbara frågor för blocköverskridande samarbete. De är skatterna, arbetsmarknaden och bostadspolitiken. Alla i behov av omfattande reformer men där det, för långsiktighetens skull, är bra om politiken består vid regeringsskiften. Här finns det svåra ideologiska bindningar att lösa upp. Men det har gått förut och borde gå igen.
Annie Lööf är också tydlig med att blocköverskridande samarbete ”inte bara kan innebära att det är en sosse som är statsminister. Det bör också kunna innebära att S stöder en alliansstatsminister”. Bortsett från ordvalet, sosse, som är lika olyckligt som när andra sidan talar om ”borgarna”, är det lätt att instämma.
Det är också lätt att förutse en rörig politisk situation efter valet. Alla som inte vill att SD ska få diktera villkoren måste vara öppen för samarbete. Förhoppningsvis är det snart fler som kommer till samma insikt. Och som vågar säga det.
