Signerat 30/5. Spänningen låg tät. Den väntande skaran, mestadels kvinnor, höll andan. Så kom det förlösande ögonblicket. Glädjetårar blandades med jubel och knutna segernävar. Irland hade röstat för ett avskaffande av en otidsenlig och grym abortlagstiftning.
Det är svårt att inte känna med de gråtande kvinnorna. Kampen för rätten till abort har varit hård och blodig. Den hårda grundlagen har krävt liv när fostrets rätt till liv har prioriterats till nästan vilket pris som helst. Läkare har låtit kvinnor dö i lagens namn. Savita Halappanavar var en av dem. Hon dog av blodförgiftning på ett sjukhus i Galway 2012 till följd av att läkarna vägrade att agera för att rädda hennes liv så länge det redan döende fostrets hjärtslag kunde höras.
Minns Savita! bad hennes föräldrar och make inför folkomröstningen. Tillräckligt många gjorde det.
Själv minns jag också Miss X. Det var så hon hette, den lilla fjortonåriga flickan som hade utsatts för övergrepp av en vidrig granngubbe under ett par års tid. Våldtäkterna uppdagades slutligen när flickan blev gravid. Och då, i sitt livs svagaste stund, utsattes hon för upprepade övergrepp av den irländska staten och dess jurister. Flickans föräldrar, som ville säkra dna-bevis på övergreppen, hörde av sig till irländsk polis om hur man skulle gå tillväga inför den abort man rest till grannlandet för att genomföra. Resultatet blev att flickan tvingades hem. Sedan följde en juridisk process, som dock till slut ledde till att Högsta Domstolen ansåg aborten kunde tillåtas. Detta då risken var stor att 14-åringen annars skulle ta sitt liv.
Då, 1992, intervjuade jag tonåringar i Dublin som brann av övertygelse att domen hade varit fel, att babyn borde ha räddats. För en svensk var det ett ovant möte. Det irländska samhället, som i den pulserande storstaden verkade öppet och liberalt, var också i delar fortfarande oerhört konservativt. Abort sågs även bland många unga som den allra värsta av synder. Även en våldtagen liten flicka kunde av sina jämnåriga stämplas som barnamörderska. Så skoningslös kan religiös övertygelse vara.
1992 hade en majoritet av äldre, sansade HD-jurister lämnat en liten lucka för politikerna att jobba med. Men de var inte mogna utmaningen. Först nu, 2018, var landets ledning – och tiden – inne. För den här gången räknar alla med att det politikerna lovat, och tydligt deklarerat före folkomröstningen, blir verklighet ganska fort. Det innebär fri abort fram till tolfte veckan – och därmed ett slut på abortresorna till Storbritanninen som har varit alternativet för dem som har haft råd.
En stor lättnad? Inte för alla. Abortmotståndarnas skara må ha krympt från en majoritet på 80-talet till en minoritet på knappt 40 år. Men minoriteten utgör trots allt en tredjedel av befolkningen. Det säger en hel del om hur hårt grepp religionen fortfarande har i det irländska samhället. Och sett till hela ön har förändringens vindar stannat vid den norra gränsen. Nordirland har fortfarande kvar de striktaste av lagar. Kanske kan Irlands folkomröstning smitta av sig. Sådana krav ställs av kvinnor där. Men frågan är om man ännu vågar politiskt? Storbritanniens konservativa regering avvisar än så länge fegt tanken på att sätta press på Nordirland. Splittringen och bråken efter Brexit bidrar till oviljan. I Europa, 2018, är kvinnors rätt till abort inte viktigare än så.
