Skolkommissionens förslag med skollottning är tänkta att utjämna orättvisor. Men är det verkligen politikens uppgift att försöka jämna ut ojämlikhet, i det här fallet skolsegregation, genom att ge sig på elevsammansättningen? Men skolan i sig behöver inte vara anledningen till ett lågt skolresultat. Inte heller elevers bakgrund. En skolledning som inte styr upp och sätter ramar och ger de rätta förutsättningarna, är det däremot. Skolkommissionen har därför både rätt och fel i sin analys.
Skolor med elever som inte klarar kunskapskraven kan möjligtvis få lättnader om dessa elever väljer andra skolor, men blottar samtidigt huvudproblemet – inkompetensen i hur en skola ska drivas. Skolor måste främst bli bättre på dess främsta uppdrag – eleverna och deras kunskapsutveckling. Och i enlighet med skollagen måste de därmed även lyckas med detta – oavsett elevernas socioekonomiska bakgrund.
Att lotta ut platser kan låta formidabelt. Men är inget annat än en dikeskörning med tanke på vad en riktig skoluppryckning kunnat erbjuda i stället. De elever som står för problemen, där kränkningar och våldskultur ofta ingår, kan inte skjutas på framtiden. Förslaget om inrättandet av ett statligt finansierat och reglerat karriärprogram för lärare och rektorer, är däremot ett riktigt steg, om det används rätt. För skolor med ovanstående problem behöver främst disciplin.
OECD har i förväg pekat ut våra skolors svagheter. De bästa lärarna sägs ha fel arbetsplats men förväntas då också jobba på kraftigt problemfyllda skolor. Men utan en rektors förmåga att upptäcka och analysera vilka brister som finns, hjälper inte ens de bästa av förslagen. Problemen förblir problem.
Varför denna ständiga jakt på friskolor? Att godtyckligt blanda elever är möjligtvis en aktad tanke inom delar av socialismen, men – hör och häpna – inget föräldrar i allmänhet är intresserade av. Aktiva val genom kösystem är därför istället fortsatt rätt väg att ta.
Skolans egentliga reformbehov vore att individualisera undervisningen ännu mer. Först då blir den jämlik. Systemet med att stöpa alla i samma form fungerade ypperligt under industrirevolutionen men mindre bra när vi är mitt i en allomfattande automatisering. Detta borde Skolkommissionens utredning mynnat ut i. Istället offras elever och deras framtid.
De egentliga offerlammen sitter dock säkra och vanstyr vidare över problemskolor. Det är detta och inte några sidospår som främst behöver debatteras. Skollagen förblir tyvärr en obetydlig liten skrift tills någon ser skolans riktiga problem.
