Hans ställning är stark, även utan manipulationer, men han är inte ohotad. Under Putins första mandatperiod bringade han ordning och reda efter kaoset under Jeltsin. De flesta fick det bättre. Men så började ekonomin försvagas, bland annat på grund av ett vikande oljepris, samtidigt som de ekonomiska klyftorna vidgades. De senaste sex åren har de allra flesta fått vikande realinkomster medan oligarkerna rosat marknaden.
Nu bygger Putin sin popularitet på löftet att göra Ryssland stort igen. Sovjetunionens sammanbrott skakade de flesta ryssars världsuppfattning, och rent av självuppfattning i grunden. Från att ha varit en av världens två supermakter blev landet en andra, eller kanske tredje rangens makt.
När Putin alltmer inriktat sig på att försöka återställa Rysslands storhet är Donald Trump den bäste motspelare han kunde önska sig. Egentligen borde de spela i helt olika divisioner. USA och dess allierade i NATO har en ekonomi som är ungefär 15 gånger större än Rysslands, och deras samlade militära kapacitet är också väldigt mycket större.
I Mellanöstern, den hetaste konflikthärden de senaste årtiondena, har västalliansen haft stora militära framgångar men ändå fått se sin ställning försvagad. Vinnare, efter det militära krossandet av IS, är istället en shia-allians av Iran, regimerna i Bagdad och Damaskus samt Hizbollah i Libanon, stödd av Ryssland.
Obama-administrationen arbetade framgångsrikt för att förbättra relationerna med Iran, men nu återgår Trump till den gamla konfrontationspolitiken. Det ger i praktiken Ryssland en ensam ledarställning i synnerhet när det gäller Syriens framtid, medan USA blir alltmer marginaliserad.
Det andra stora glädjeämnet för Putin är splittringen mellan USA och dess allierade. Det började med att den nyvalde Trump klargjorde att NATO-länderna inte säkert kunde lita på USA:s militära stöd om de inte själva kraftigt ökade sina försvarsutgifter. Sedan deklarerade Trump att USA skulle lämna Parisavtalet om klimatet. Han fortsatte med att avbryta pågående förhandlingar om frihandelsavtal med allierade och samarbetspartners i Europa och Ostasien. Och som kronan på verket, kom hotet om höga tullar på stål och aluminium.
De senaste ommöbleringarna i Vita huset med Mike Pompeo som ny utrikesminister och John Bolton som säkerhetsrådgivare, förväntas leda till en ännu mer brutal och aggressiv amerikansk utrikespolitik, och en allt djupare splittring inom NATO och västvärlden i övrigt. Följden har blivit att fler och fler europeiska politiker på högerkanten alltmer börjat vända sig till Moskva som föredöme. Splittringen gläder Putin, men han bör lägga märke till att ryska provokationer blir till en enande kraft i väst.
