Krönikan 8/2. Skärmtid, skärmförbud etcetera. I realiteten är det en komplex debatt som pågår för tillfället. Forskare kommer med motstridiga budskap och föräldrar känner sig allt mer rådvilla. Och hur ska skolorna förhålla sig?
Teknik behöver vi kunna bemästra för att kunna del av alla fördelarna. Samtidigt finns ställningstaganden som pockar på. Specialister, som barnläkare, rekommenderar exempelvis inte att barn under två år använder surfplattor och dylikt. Ändå sker detta ständigt, inte minst på förskolor. Skärmar går före lek utomhus. Trots att det riskerar bli alldeles för mycket intryck som barn behöver bearbeta. Det behövs helt uppenbart tydligare riktlinjer kring detta på förskolor.
Om vi däremot ser till allt det positiva som teknikutvecklingen kan ge unga, är mängden appar och program så ofantlig, att det inte alltid är enkelt som vuxen att guida rätt. Följden blir att vi abdikerar från vårt huvudansvar och överlåter gränsdragningar åt våra unga. Resultatet blir inte sällan att barn, i strid med folkhälsoråden, blir sittande i timtal med en skärm framför sig.
Pokémon go lyckades däremot med konststycket att få unga som tidigare varit motvilliga till att ta minsta promenad, till att gå kilometervis i jakten på olika uppdrag efter åtråvärda mål. Det gäller att hänga på den här trenden och utveckla appar som leder till rörelse bland unga.
Vi måste inse att det annars inte kommer att gå att nå olika grupper av unga. Dessa har blivit vana vid att få direkt beröm, och beteendet är svårt att avvänja. Vi riskerar då att få en framtida väldigt ung grupp med multisjuka som kommer vara arbetsoförmögna. Någonstans behöver vi vända denna trend.
En total återvändsgränd är dock om vi låter moralpaniken ta över och enbart ser faror runt omkring oss. Istället behöver vi engagera oss i ungas värld. Ta del av deras vardag, använda appar tillsammans, prata om olika situationer som kan uppstå. Endast då kan vi påverka i vilken riktning utvecklingen kommer gå.
För om vi testar intressanta appar och sedan erbjuder alternativet att använda dem tillsammans med exempelvis våra barn, då lär vi dem också att det är genom samarbete snarare än hårda moralpredikningar, som vi kan utvecklas tillsammans.
Möjligheterna är många. Varför inte göra det till ett gemensamt projekt att exempelvis lära sig programmera? Genom en sådan attityd visar vi intresse och får samtidigt en inblick i barns värld.
Men tro inte att det går att slentrianmässigt och alldeles för ofta erbjuda skärmtid bara för att få ha lite egentid, och sedan komma med regler. Det är lika förkastligt som att ondgöra oss över datorspel. Den kampen är över innan den ens börjat. Skärmtid tillsammans däremot, ger vuxenvärlden de verktyg vi behöver för att kunna sätta gränser på ett klokt sätt.
