Riskabelt att välja ny partiledare

Det är bråttom för M. Men att byta så tätt inpå ett val är riskabelt.

ANNONS
|

Det mest avskräckande exemplet på partiledarval kort tid före ett val är nog Lennart Daléus (C) – vald bara månader före valet 1998. Det valet gick inte bra.

När Annie Lööf tillträdde 2011 var det en kort period där stödet ökade, men sedan gick det i princip nedåt i tre år. Det var först i mitten av valåret 2014 som C var på samma nivå som när Lööf valdes. Inte heller valet av Ebba Busch Thor till ny partiledare för KD ledde till någon snabb uppgång.

Samtidigt finns det andra exempel – mer tilltalande för M. I oktober 2003 tog Fredrik Reinfeldt över ett parti med ett opinionsstöd som till och med var lägre än i dag. Nästan omedelbart började en del av väljarna komma tillbaka. Men det var ett partiledarskifte som var väl förberett.

ANNONS

M kan också hämta tröst hos S. När Stefan Löfven valdes till partiordförande i början av 2012 så följdes det snabbt av en stor uppgång. Redan efter någon månad började dock stödet sjunka igen. Ännu värre var det för Löfvens företrädare, Håkan Juholt. När Juholt valdes möttes han av intresse och ökat stöd, men efter mindre än ett år rasade allt.

Att bara välja en ny partiledare är ingen garanti för framgång. Faktum är att det är mycket möjligt att den bästa strategin hade varit att hålla fast vid Anna Kinberg Batra. M kan kanske hoppas på en inledande ökning men frågan är vad som händer sedan.

Det som är viktigast för en partiledare är knappast den retoriska skickligheten – det är det strategiska tänkandet. Reinfeldt fick rekordsiffror genom att förändra politik och framtoning, samt bredda väljarbasen.

Risken för M är att de i all hast varken väljer någon ny Reinfeldt eller ens Löfven – utan att de lagom till valrörelsen inleds upptäcker att de går till val med M-varianten av Juholt...

ANNONS