I denna krönika, så här mot slutet av året, lyfter jag inte någon tung politisk fråga. Istället handlar det om något som bidrar till samhällsklimatet i stort, nämligen den nutida människans rädsla för tystnad. Låt mig ta dig med till en händelse i närtid för att förklara vad jag menar:
Det är fredag och datumet på väggalmanackan visar att det är den 23 december, det vill säga lillejulafton. Efter att ha fixat det sista med städning, pyntande och lite matförberedelser närmar sig klockan midnatt och det är bara minuter kvar tills julafton är här. Traditionen bjuder nu att vi i familjen samlas i det stora vardagsrummet där julgranen står i sin prakt och allt i rummet andas jul, så mycket att till och med vuxna är väldigt när att uppnå den där känslan från barndomen ljuvliga jular. Vi slår på radion i förhoppning att Sveriges Radio fullföljer sin tradition att låta julnatten inledas av tonerna från ”O helga natt” med Jussi Björling.
Tack och lov blir det så även detta år. Den mäktigaste av alla julsånger fyller nu rummet och alla sitter vi i gemensam tystnad. Vi lyssnar och vi känner. Vi känner glädje, men vi tillåter oss också att känna sorg när vi minns dem som inte längre finns med oss denna jul.
Men ganska tvärt avbryts tankarna och känslan. Jussi Björling har knappt fått avsluta det sista ordet ur texten innan låten tonas ut och nattradions programledare drar upp sitt reglage och börjar prata. Här finns uppenbarligen ingen tid över för att spela hela låten tills den är slut. Här finns ingen tid för det som kan uppfattas som tystnad. För tänk vad som kan hända då! I tystnaden ges ju människor tid för eftertanke och kanske börjar känna någonting!
Ytterligare ett exempel från public service är P1-inslaget ”Tankar för dagen”. Här får olika skriv- och talkunniga människor några minuter på sig att prata om något lite mer meningsfullt i livet. De läser upp sina tankar, nästan som en stillsam dikt och gör sitt bästa för att skapa ett andrum i morgonjäktet. Programpunkten avslutas med några stilla toner, en i mina öron riktigt vacker jingel. Men allt för sällan hinner den ljuda ut innan radioprataren bryter in för att börja småprata om nästa programpunkt – vädret. Här finns ingen tid för tystnad. För tänk om människor började känna. Då kanske de inte kommer iväg till jobbet i tid.
Nu menar jag inte att det är radions fel att människor inte längre ges tid till eftertanke, men för mig är det tydliga tecken i tiden därför att jag har upplevt en tid då radioprofiler som Bertil Perrolf gav lyssnarna tid att känna efter. Han hjälpte oss att känna storheten i att vi lever.
Jag har även, för att understryka min tes, exempel som inte har med radion att göra. När jag ibland gör försök att hålla lite mer högtidliga tal, bland annat vid nyår, kan jag uppleva att en del börjar vrida på sig lite obekvämt och gärna vill avbryta med ett litet skämt. Det är då jag skulle vilja säga: skratta bör vi, för då lever vi längre. Men känna bör vi också göra, för då kan vi leva större.
