Gästkrönikan 15/9. Dexter Pottinger, modedesignern som kallades “Jamaica Prides röst” eftersom han vågade vara ute i en extremt homofientlig miljö, mördades nyligen kallblodigt i sitt hem. ”Det var blod överallt” rapporterar en jamaicansk dagstidning och frossar i detaljerna kring ett brott begått i raseri. En kvinna hörde honom skrika att någon försökte mörda honom. Hon gjorde inget för att hjälpa. Hon ringde inte ens polisen.
Från flera håll har jag till min överraskning hört att Pride kanske inte behövs längre. Varför ska bögar springa runt i regnbågsfärgade badbyxor och hindra trafiken, när homosexuella i Sverige ändå är säkra och har så mycket fina rättigheter? Ifrågasättandet har chockerat mig. Pride är inget jättedisco. Det är en proteströrelse, sprungen ur den grymma behandlingen av ”helgonet på Christopher Street”, den svarta transkvinnan Marsha P Johnson. Hon var en uppskattad underhållare och den som startade gayrörelsens revolution genom att (förmodligen) kasta den första stenen mot polisen som trakasserade hbtq-personer på klubben Stonewall i New York. Tyvärr hittades hon en tid efteråt död i Hudsonfloden. Polisen utredde det aldrig som ett brott. Vi förlorade nyligen också Edie Windsor, kvinnan som mer eller mindre ensam protesterade sig till samkönade äktenskap i USA. Så mycket kämpaglöd det fanns i denna lilla människa med sitt oklanderligt stylade blonda hår och vackra leende.
Pride är inget trams, utan en politiskt och mänsklig proteströrelse, som är viktigare än någonsin. Du blir mördad på många platser i världen för brottet att vara den du föddes till. Att hålla Pride i länder där homosexuella är (relativt) fredade är ett sätt att säga att vi ser er. Vi, med god ekonomi, importmöjligheter och diplomatiskt inflytande på större aktörer. Vi är ögat som stirrar när ni trakasserar och mördar utsatta grupper.
Det är jättekul att Pride blivit en folkfest. Det värmer hjärtat att se folk vifta med flaggor och titta på paraden, oavsett vilken läggning de har. Men att se det som ett slags lättsam gatufest är bisarrt 2017. Brotten mot homosexuella och transpersoner har ökat, inte bara i konservativa diktaturer, utan till exempel i Trumps USA.
Jag har tidigare pratat om Tjetjenien och hur homosexuella mördas där av sina egna familjer, som av hedersskäl och på uppmaning av polis och myndigheter. Bland annat har jag och ett antal kollegor skickat brev till Margot Wallström om att Sverige borde tagit emot dödshotade hbtq-flyktingar därifrån. Under tiden som Sverige diskuterade smugglade Kanada in dem, tyst och i hemlighet. Det behövdes ingen debatt, det sågs som självklart och medmänskligt.
Under kommande år lär engagemanget kring lika rättigheter prövas. Det är kul att många festar på Pride. Men inget säger engagemang för hbtq-rättigheter som att smuggla dödsdömda bögar i säkerhet. Kanada-Sverige 1-0.
