I Italiens senaste val fick Lega känna på medvinden i den utveckling som politiken i Europa allt mer kommit att handla om. Populismen växer, och framförallt normaliseringen av densamma ökar i allt snabbare takt. I allt från Italien, Ungern till Österrike avancerar de partier som hyser populistiska ideal. Länge ansågs dessutom högerpopulismen vara motad vid den europeiska porten. Men några smärre valnederlag senare frodas denna som aldrig förr.
Parlamentsvalet i Italien i mars, är en tillräcklig politisk barometer för att förstå att valresultatet där populisterna fick ihop över 50 procent av rösterna, inte är en enskild händelse. Populismen växer alltid fram där de etablerade partierna antingen medvetet valt att strunta i att agera, eller också misslyckats agera. Då växer ett missnöje, och ett utrymme skapas för grogrund åt andra krafter. Att Lega är invandringskritiska är en stor del av framgången. Italien har präglats av de senaste årens flyktingströmmar på ett sätt andra EU-länder inte gjort. Väljarnas missnöje resulterade därmed i att ge populismerna en möjlighet att ställa allt till rätta. Om det ens existerar reella chanser till detta är underordnat det faktum att politiska ledare säger sig kunna utföra politiska mirakel. Sanningshalten visar sig dessutom alltid långt mycket senare när de politiska löftena inte infriats.
Även om det funnits politiska ledare som axlat ansvaret att hantera Europas kriser, har dessas insatser alltid försenats när åtgärdsförslagen först manglats i EU:s krävande byråkratiska maskineri. Detta har gett utrymme åt exempelvis tyska AfD att sätta hårdast möjliga press på förbundskanslern. Något som eldat på traditionella partiers hunger efter makt och politisk kannibalism. Ett besynnerligt högt spel som även blivit påtagligt i Sverige när partier istället för att komma med egna förslag, istället gjort sitt yttersta att bli till kopior av SD.
Det går inte längre att tala om en trend, utan det är snarare ett politiskt skifte vi alla är med om och delaktiga i. Länge har väljare längtat efter snabba lösningars politik, något demokratin inte kan ge legitimitet åt, utan snarare är raka motsatsen till.
De partier som utmanat populisterna och försökt spela med ovana spelregler, har gjort det utan den nödvändiga och avgörande insikten att det politiska självförtroendet nästan alltid är starkare hos populisten.
Demokratins kvarnar mal långsamt just för att det är demokratiska spelregler vi alla omfattas av. Den falska demokrati allt fler efterfrågar av politiken och själva utövar på sociala medier, spelar populisterna i händerna eftersom det är våra instinkter och reptilhjärnor de appellerar till. Kanske är det så att vårt eget ansvar som väljare att inte ge mer nödvändigt bränsle åt populisterna, sträcker sig längre än vi kunnat ana. Populisternas frammarsch är därför inte bara politikernas utan allas gemensamma ansvar. Bara för att kroken är agnad behöver vi inte nappa på betet.
