Krönikan 13/11. Arbetsgivarorganisationerna och de partier som vill modernisera och uppdatera svensk arbetsrätt har ett väldigt stort problem. Deras retorik avslöjar nämligen att de verkar ha väldigt dålig koll på de regler de vill ändra på.
Så här beskrivs till exempel problemen med Lagen om anställningsskydd (Las) av en företagare på Svenskt Näringslivs hemsida:
”Det är i praktiken omöjligt att säga upp någon som missköter sitt jobb. Omedelbar uppsägning kan bara ske om medarbetaren stulit eller hotat, och det krävs omfattande bevisning och dokumentation från företagaren”.
Många fackliga företrädare och förhandlare kan nog vittna om en ganska bred okunskap hos sin motpart kring vilka spelregler man har i relationen arbetsgivare/anställd. Men när man nu tar Las som exempel på en dåligt fungerande lag, skulle man få större förståelse för sina argument om de grundades på fakta. Att missköta sitt jobb är en klar grund för uppsägning. Att inte dyka upp på jobbet eller ständigt komma för sent innebär att man inte kan sköta sitt jobb alls eftersom man inte är på jobbet.
Det finns nog få, om några, fackförbund som tar strid för medlemmar som bevisligen missköter sig på jobbet. Däremot kan det självklart bli tvister kring vad misskötseln beror på, där arbetsgivaren kan ha en del av ansvaret. Men, du är anställd för att utföra ett jobb, gör du inte det bryter du mot ditt anställningskontrakt och kan, om det fortgår, bli uppsagd.
Vidare påstås att det ofta att vid uppsägningar på grund av arbetsbrist är arbetsår det enda som räknas. En sanning med modifikation. I första hand är det självklart så att man ska ha rätt kompetens för jobbet. Om en mångårigt anställd plötsligt en dag inte har rätt kompetens kan det vittna om en medarbetare som motsatt sig varje tillfälle för vidareutbildning för att uppdatera sin kompetens. Men det kan också vittna om en arbetsgivare som lägger hela ansvaret för utbildning på den enskilde anställde att utföra på egen bekostnad och på sin ledighet.
Med detta sagt finns det anledning att se över lagarna som styr arbetsmarknaden. De instiftades i en annan tid och mycket är inte anpassat till dagens sätt att jobba och driva företag. Men arbetsgivarorganisationen måste inse det djupt problematiska i att i en sådan uppdatering har de anställda väldigt mycket att förlora. Anställningstryggheten är grunden i ens tillvaro och därmed möjlighet att försörja sig. Det är inget man ”ger bort” för att arbetsgivaren tycker det är jobbigt att lära sig reglerna eller ens bryr sig om att förstå dem.
Något måste också ges.
Det finns verkliga problem, som inlåsningseffekten och att arbetsgivare drar sig för att anställa för att det kan vara ett väldigt stort åtagande för en mindre arbetsgivare. Många små företag har inte råd att ha särskilt anställda som ska administrera och förhandla, det sker parallellt med det övriga ledarskapet. Men så länge man inte är överens om vilka lagar som gäller i dag blir det svårt att komma överens om nya.
