Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Foto: Fredrik Sandberg / TT Bild: Fredrik Sandberg/TT

Nya tag i bostadsfrågan

En mer marknadsmässig hyressättning var en av de mer kontroversiella delarna av mittenuppgörelsen, men faktum är att det är en högst marginell förändring.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Nu har vi äntligen fått en ny regering, men det tog sina månader och vägen dit va krokig. Ett viktigt steg var att få Vänsterpartiet att godkänna en mittenuppgörelsen, vilket inte skedde utan viss friktion. När Sjöstedt gick upp i talarstolen på sin presskonferens och meddelade att det skulle bli ett ja till Löfvens regering gjorde han det med några brasklappar. En av dessa var den friare hyressättningen, om det lades som ett skarpt förslag i riksdagen skulle vänstern rösta ner det lovade han. Det är intressant att just denna fråga blivit så totalt låst i Sverige. I flera omgångar har man försökt föra blocköverskridande samtal om ett antal regleringar på bostadsmarknaden men dessa samtal har slutat i diket varje gång. Det finns några frågor på varje sida av de politiska blocken som är nästintill heliga och som inte ens kan diskuteras.

Förslaget som nu ligger gäller fri hyressättning vid nybyggen, när ett helt nytt hyreshus byggs ska det alltså vara möjligt att sätta hyran efter efterfrågan. Detta är dock, trots Vänsterpartiets gnäll, inte någon stor förändring. Redan idag finns mycket friare möjligheter att sätta hyra vid nybyggen. Det är dock inte dessa som är det stora problemet. Nybyggen utgör ungefär 20 000 hyresbostäder per år. Totalt finns det runt 1,5 miljoner hyresrätter i Sverige.

Dessa ”marknadshyror” innebär alltså ingen större förändring. Samtidigt menar forskare och analytiker att om marknadshyror verkligen infördes för alla hyresrätter skulle problemen med den långa bostadskön lösa sig relativt snabbt. Boverkets analytiker Bengt Hansson menar exempelvis att ”om hela hyresmarknaden släpptes fri skulle bostadsbristen upphöra, vissa skulle få flytta ut, vissa skulle behöva nytt stöd för att kunna få någonstans att bo, men generellt skulle inte höjningen bli så dramatisk”. Problemet är inte var priserna kommer befinna sig när dammet väl har lagt sig utan vilka förändringar som kommer ske på vägen dit. Det är dessa förändringar som gör ont och som gör att exempelvis Vänsterpartiet motsätter sig förändring.

Den andra delen av frågan gäller den ägda marknaden och hur denna under den senaste mandatperioden skjutits i sank genom att nya amorteringskrav införts, samtidigt som vi har kvar hög flyttskatt och ränteavdrag. Ingen belönas för att vara flexibel och byta lägenhet, alla incitament talar för att sitta kvar på sina stora boenden. Det måste såklart adresseras samtidigt av någon politisk konstellation som tar tag i frågan på allvar.

Bostadskön i Stockholm, där läget är värst, är nu uppe i över 600 000 personer och den icke-fungerande andrahandsmarknaden är inpyrd med kriminalitet och överpriser. I storstäderna är bostadsbristen ett reellt tillväxthinder. Det säger sig självt att det här inte kan fortsätta. Lösningar finns, men politikerna måste erkänna att de är obekväma och stå för att det finns en insider-outsider intressekonflikt. I det sammanhanget får det faktumet att den nya regeringen åtminstone börjat adressera ämnet ses som ett framsteg.