Det är många som påpekat att 2016 års Parisavtal om klimatet är långt ifrån tillräckligt, men att det ändå är en god början. Det finns förvisso också klimatskeptiker som menade att avtalet är onödigt. Rent av skadligt. Deras stora seger var när Donald Trump meddelade att USA drar sig ur avtalet.
Nu hör man inte så mycket av klimatskeptikerna längre, och de som varnade för Parisavtalets otillräcklighet bara får alltför rätt. Det extremväder som nu drabbar hela det norra halvklotet tyder på att klimateffekterna slår igenom snabbare än vad man tidigare trott.
Klimatförändringarna slår på många områden. Primärt drabbas jordbruket och den globala livsmedelsförsörjningen, genom stormar, översvämningar eller torkkatastrofer. Växande problem för jordbruket leder i stora delar av världen lätt till social oro som kan urarta i, och även försvåra konflikter. Det ser vi bland annat i Mellanöstern och norra Afrika. En följd, direkt av missväxt och av efterföljande konflikter, blir en ökad migration. Man räknar också med att många, i dag tätbefolkade områden, bland annat i Indien, kan komma ett bli mer eller mindre obeboeliga stora delar av året. Detta genom temperaturer så höga att det inte går att vistas utomhus mer än någon timme i taget.
Det krävs alltså nya kraftfulla internationella insatser, dels för att hejda de fortsatta klimatförsämringarna, dels för att hantera de konsekvenser som ändå inte går att undvika.
Nu behövs ett kraftfullt internationellt ledarskap av de stora politiska och ekonomiska aktörerna. USA är tillsvidare ute ur bilden, så EU bör ta initiativ till en klimatallians med i första hand Kina och Japan, gärna också med Indien. EU och Kina är ekonomier i samma storleksordning som USA, och Japan och Indien är inte mycket mindre. Tillsammans har de således muskler nog att bygga upp en klimatstrategi för världsekonomin som resten av världen kommer att ha allt intresse av att följa. En som inriktar den ekonomiska utvecklingen på ekologiskt hållbara kretslopp och klimatsmarta, fossilfria tekniska lösningar. Inte minst viktigt är det att rädda den globala livsmedelsförsörjningen genom investeringar i hållbart jordbruk, vattenhushållning och skogsplantering i utsatta områden.
De extrema väderförhållandena lär åtminstone återföra klimatet till toppen av den politiska agendan. Både internationellt och i enskilda länder. Att det nu i så hög grad är världens rika länder som drabbas är betydelsefullt. Det är ju vi som bär det största ansvaret för klimatstörningarna och som dessutom har förutsättningar att vidta verkningsfulla åtgärder. Och vi påminns om att det är dyrare att inte göra något, än att ta till krafttag. Så visst finns det hopp om handling!
