Det kommer tydliga indikationer på att det är missnöjet med politiken som förenar väljarna på ytterkanterna. Eftervalsanalyser visar att det upplevs som ett glesbygdsförakt, när politiken oftast utgår från storstadens förutsättningar.
Den polarisering som skedde inför och under Donald Trumps presidentvalskampanj, var mestadels ett verk av målgruppsanpassad retorik. Det så kallade industriella ”rostbältet” hade väljare med rätt utanförskap. Minutiöst planerade kampanjer nådde och viglade upp exakt de väljare som kände sig övergivna av staten. Narrativet utgick från att pengarna som vanligt hamnade i de förmögna politikernas fickor i Washington, D.C. Men ”vi och dom”-perspektivet byggde även på rasism. Glesbygden var sedan länge bortglömd, och när utsatta grupper av väljare började få uppmärksamhet, är resten som bekant historia. Samma politiska rörelser börjar gå att se även i Sverige.
Rostbältet ger oss ännu enbart en fingervisning om en riktning vi inte borde vilja se. Den svenska förändringen bygger även den på glesbygden, och tendenserna till den ökade polariseringen går redan att se. Nedlagda industrier, post och bank som stängs, eller vårdcentraler som det tar 15 mil enkel väg att åka till. Allt tillsammans ger en grogrund till ett missnöje mot dem som har – oftast storstadsregionerna. Resultatet blir att man som väljare vill se förändring. Snabbast möjlig erbjuder uteslutande ytterlighetspartierna som därför fick ett ökat väljarstöd.
Det finns dock något som alla dessa missnöjda väljare bortser från, eller rent av struntar i. Det är att de partier de lägger sin röst på för att de så gärna vill ha förändring, också är de som har en agenda för långsiktig samhällsförändring. Den marknadsförs inte på samma sätt, och ligger därför längre framåt i tiden. Andra partier hamnar samtidigt i allt mer urbana diskussioner, diskussioner som befinner sig långt bortom de flesta väljares vardag och verklighet. Det ökar på missnöjet.
Till målen för populistpartierna hör att Sverige ska gå ur EU (helst ska EU upplösas i sin helhet), att public service ska begränsas, att angiverilagar instiftas et cetera. Demokratin utnyttjas av dem som föraktar den. Det ofria samhället tar istället sin form.
Möjligen finns det enskilda politiker som ännu är frivilligt okunniga om deras partiers agendor. Desto större är därmed risken att dessa i sin iver att visa väljarna förändring, stjälper demokratin när denna tas som gisslan av anti-demokratiska partikamrater.
Demokratin måste värnas och vårdas, politisk förändring måste ske med tålamod och över tid. Raka motsatsen till ytterlighetspartiernas vilja. Sverige 2018 må inte vara Tyskland 1933. Men, alarmism? Grunden till det sistnämnda samhället är svår att missa bakom den slagfärdiga retoriken om förändring.
