Gästkrönikan 9/7. Minns ni Maslows behovstrappa? Många av oss lärde sig den i skolan. Teorin har några år på nacken och är inte oomtvistad. Hur som, den visar på hur människor tenderar att prioritera sina behov. På första steget finns kroppsliga behov som mat och sömn, på andra trappsteget finns trygghetsbehov som tak över huvudet och pengar. På resterande trappsteg återfinns i tur och ordning kärlek och gemenskap, uppskattning och sist självförverkligande. Vi människor kommer olika långt i den här trappan ofta beroende på vilket samhälle vi lever i.
I Sverige är vi många som når väldigt långt upp i trappan. Ändå är det något som skaver i den svenska folksjälen. Många är oroliga. Samhället genomgår ett paradigmskifte när vi ofrånkomligen lämnar industriepoken bakom oss och är i början av den digitaliserade eran.
Globaliseringen och migrationen oroar. Vi har tillgång till mer information än någonsin tidigare i historien, samtidigt som nyheter om död och katastrofer säljer bättre än vetskapen om den stadiga förbättring som jordens befolkning upplevt de senaste decennierna. Bilden som målas upp skrämmer och rädsla är en otroligt stark drivkraft. För att hantera rädslan har vi olika strategier, en del längtar tillbaks till den i minnet trygga tiden förr andra letar syndabockar och indelar människor i ”vi och dem som inte tillhör”. Hela den västliga världens demokratier möter nu denna utmaning.
Känslan av utanförskap är förödande oavsett om den finns i förorten eller på landsbygden, besvikelse över att samhällets institutioner sviker göder missnöje. Vår jämlika kultur kräver att klyftorna mellan dem som har och dem som saknar inte blir för stora. Det politiska reptricket måste därför lösa tillträde till arbetsmarknaden och trygghetsgarantin utan att låsa in människor i ett kallhamrat bidragsberoende. Trots att fler människor än någonsin lever ett gott liv med stor personlig frihet i Sverige, högst upp på Maslows trappa, så tyder mycket på att vi går mot ett missnöjesval.
Arbetslösheten är låg, räntorna låga och reallöneökningarna har varit goda länge. Ändå jäser känslan av otrygghet och missnöje med etablissemanget, det finns ett intressant motsatsförhållande i detta fenomen. Har vi svenskar blivit så kollektivt bortskämda att vi glömmer bort att vi lever i ett av de allra mest humana och säkra länderna i världen? Tar vi demokratin och öppenheten så för given att den inte i grunden inte påverkas av vilka politiker vi väljer? Svaret i september kan bli att väljarna ger fingret åt de gamla partierna, bara för att man kan. Konsekvenserna kan bli förödande.
