Det samarbete som idag heter Europeiska unionen har växt fram under sex decennier. Det har långtifrån varit någon stadig utveckling, tvärtom har kriserna varit många. Hittills har dock riktningen ändå varit tydlig, även om hastigheten varierat. Fler länder samarbetar allt djupare inom allt fler områden.
Frågan är dock om inte EU idag står inför ett avgörande vägval där gränsen är nådd för den gamla inriktningen. I och med Storbritanniens val att lämna unionen är det första gången något medlemsland träder ut ur EU. Samtidigt ser vi tendenser i flera länder att medlemskapet ifrågasätts.
I Frankrike vann i och för sig den EU-positive Emmanuel Macron presidentvalet övertygande, men även i de ursprungliga medlemsländerna finns det idag stora delar av befolkningen som ifrågasätter medlemskapet. Även om EU som organisation fortfarande finns om tjugo år, är frågan vilken europeisk union vi kommer att se i framtiden.
EU-kommissionen har själva publicerat en Vitbok om EU:s framtid som målar upp fem scenarier fram till 2025 för unionens utveckling: Att fortsätta som förut. Enbart den inre marknaden. De som vill ha mer gör mer. Göra mindre men göra det effektivare. Göra mycket mer tillsammans.
Som utvecklingen är just nu är det väl få som tror på en utveckling enligt det sista alternativet – göra mycket mer tillsammans. En kraftig utökning av omfånget på EU:s befogenheter skulle troligen rätt snart resultera i att ännu fler länder valde att lämna samarbetet och det skulle till och med kunna kollapsa.
I Sverige behövs nu en diskussion om vilket EU vi vill se i framtiden. Frågan om det svenska EU-medlemskapet avgjordes i en folkomröstning, liksom frågan om Sverige skulle ansluta sig till den gemensamma valutan. Det finns idag inget stöd för att bryta upp från något av dessa val. Men frågan är vilken inriktning Sveriges medborgare och våra representanter vill ha när det gäller EU:s framtid. Där finns ingen tydligt formulerad inriktning.
Idag handlar EU-debatten ofta om detaljer, till exempel när vissa intressegrupper utifrån sina egna särintressen tycker att EU styr för mycket eller för lite. Ofta är det den som i det nationella sammanhanget har svårt att få gehör för sin syn som vänder sig till EU för stöd – det kan handla om att man vill ha lättare att sälja alkohol, förhindra vargjakt eller ha mer föräldraledighet.
Vi måste lyfta debatten, i Sverige och i Europa, över dessa konkreta frågor och åtminstone försöka få en principiell konstitutionell debatt om vilken roll den Europeiska unionen ska ha i vårt statsskick. Vilka typer av frågor ska avgöras på den europeiska nivån och vilka bör fortsatt hanteras på nationalstatsnivå. Det är först när vi i Sverige och Europa är någorlunda överens om vad EU är bra för som EU som institution kan känna sig trygg inför framtiden.
