Parallellt som julskinkan slängs i soporna börjar det nalkas nyårsafton. Det nya året stampar i farstun medan bubblet säljer slut på Systembolaget. Allt är sig likt och samtidigt inte. Det gångna året har bjudit på kärnvapenrädsla, terror och ökade spänningar i Östersjön. Lagom till Lucia har Daesh utraderats i Irak och internettrollen accelererat inför det annalkande valåret.
När vi gräver i godisskålen hittar vi både sött och surt från 2017. På gott och ont är det årets eftersmak som följer med in i 2018. Vi klarade ännu ett år av en Trumpadministration, såväl som att den hormonstinna Kim Jong Un börjat leka med farligare apparater. Ordkriget kommer inte stanna upp i mellandagarna, tvärtom tycks världen fortsätta i en riktning med ett allt hårdare tonläge. Falska nyheter och ren propaganda spås bli ett återkommande fenomen, särskilt under det ryska presidentvalet. Självklart ett spel för gallerierna som kan exemplifiera konsten att genomföra effektiv informationspåverkan.
I Sverige är det slutspel för den rödgröna regeringen som en och två gånger äventyrat rikets säkerhet. Transportstyrelsehaveriet är i ett slag för sig, och ett annat är regeringens besked att stödja ett kärnvapenförbud. Båda en risk för vår gemensamma säkerhet ty vi fortfarande åtnjuter frukterna under kärnvapenparaplyet. Regeringens egna utredare föreslog ett svensk-finskt NATO-medlemskap, vilket numera hänger på en skör tråd. En utrikesminister med fötterna på jorden hade inte nickat ja till ett naivt förslag som saknar samförstånd över blockgränserna. Det är dock inte första gången som regeringen frångår svensk samförståndspraxis inom försvars- och säkerhetspolitiken. Förhoppningsvis slutar Wallström nära sina altruistiska drömmar på svenska folkets bekostnad.
Passande till tjugondag knut inleds Folk och försvars rikskonferens i Sälen. Under dagarna kommer NATO:s generalsekreterare att besöka konferensen, såväl som EU:s utrikespolitiska motsvarighet. Frågan på allas läppar är snarare hur, och inte om Sverige ska fördjupa samarbetet med någon av de två. 2018 kommer troligen inte leda till ett genombrott, men små steg kan redan börja tas i vår. EU:s nya försvarssamarbete, Pesco, är ett steg i den riktningen. Vad det kommer att bli i praktiken får vi se när det nu sjösätts. Ett hårdare säkerhetspolitiskt läge kan även få NATO-opinionen att vända ytterligare.
Framtiden är inte skriven i sten, men med historien i bagaget är det tydligt att vi går till mötes mot en allt mer komplex verklighet. När vi lämnat julbordet möter vi nästa års politiska krutduk, vilket knappast borde leda till apati. Tvärtom är den bästa försäkringen den som tecknas innan skadan är skedd. Världens ledare bör vara oroade, då den eviga freden tycks vara ett minne blott. Låt oss hoppas att prognosen är felaktig, men hellre förberedd än efterklok.
