Krönikan 22/1. Den växande faktaresistensen riskerar att göra stora delar av den kommande valrörelsen olidlig. Det verkar de flesta vara överens om.
Många hänvisar till att man ska se på fakta men menar med det bara fakta som styrker den egna tesen eller verklighetsuppfattningen. Ofta tvingas man nog även kalla det ”fakta” snarare än fakta.
Värre än att det kommer att framkalla stort obehag hos många är att fenomenet direkt och brutalt påverkar demokratin och därmed hela vår tillvaro.
Vi har sett de praktiska konsekvenserna med en rad utbrott av mässling på grund av att personer inte vaccinerar sina barn. Man lever i tron att det bara är ”nyttigt” att genomlida sjukdomen och att det är värre för hälsan att ta vaccinet. Det finns anledning att vara både kritisk och skeptisk till hur olika preparat påverkar människan men när de som har kunskap och är utbildade avfärdas som att vara köpta av läkemedelsföretagen och att de bara bedriver skrämselpropaganda är kritikerna svåra att ta på allvar.
Samma fenomen syns i debatten om Nato och Rysslands agerande. Man anklagar Nato-förespråkare för att lida av rysskräck medan den egna retoriken grundas på uppfattningen att Ryssland och Putin bara vill ha fred men tvingas rusta upp på grund av Nato.
Natoförespråkare kan sitta lugnt och undkomma såväl motargument som relevanta frågor och kritik eftersom de verkliga problemen försvinner bakom all foliehattsretorik.
Med tanke på att många svenskar, var sig de vill eller inte, får sin världsbild målad mycket av de åsikter och källor de möter i sociala medier borde våra politiska partier vara noga med att agera som förebilder.
I onsdagens partiledardebatt anklagade den ena sidan den andra för att svartmåla verkligheten i Sverige medan den andra anklagade den första för att skönmåla densamma. Medborgarna i Sverige är högst kapabla att själva avgöra vilken verklighet de lever i. Det finns så klart fler än en verklighet. Men bilden av ”hur alla andra” har det avgörs i mångt och mycket av vad de politiker man litar på mest säger.
Svårast verkar Socialdemokraterna ha det att bestämma sig för vad man tycker om läget. Är det lugna gatan eller behövs till och med militären sättas in på vissa orter för att skapa ordning? Det talas mer och mer om statliga insatser för att förhindra spridningen av fake news. Något som skapar ungefär samma dåliga magkänsla som idén om att sätta in militären som ordningspolis. För det finns ju ingen gemensam definition av vad som är fake news.
De som helst läser och litar på ”alternativa medier” tycker till exempel högst sannolikt att den här tidningen sprider falska nyheter på daglig basis. Allt handlar om förtroende. Något som tar väldigt lång tid att bygga upp men som kan raseras på ett ögonblick.
Medier som följer publicistiska regler och kan ställas till svars för eventuella felsteg är viktigare än någonsin. När politiker i samma land har så olika bilder av läget i nationen måste det finnas källor att inhämta fakta.
Faktagranskning och källkritik måste bli ledstjärnan inför valet i september. Både för medier och för medborgare.
