Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Färre tar sig tid att gå på begravning

Trist statistik när det gäller människors respekt för bortgångna nära och kära.

Att vi bryr oss om varandra och tar tid för varandra när vi är livet är viktigt. Att därmed inte uppmärksamma en vän, kollega eller släkting då denne gått bort är på sätt och vis mindre betydelsefullt för den som lämnat jordelivet.

Frågan är väl dock om det ena verkligen behöver utesluta det andra. Att gå på en begravning är att ge sig själv en chans att säga ett sista farväl. Att gå på en begravning är att visa sin respekt för den som inte längre finns mitt ibland oss. Att gå på en begravning är att visa sitt stöd till de närmast anhöriga.

Allt detta kan tyckas självklart, men tyvärr har vi en samhällsutveckling som gör att vi behöver påminnas om att begravningar och döden också är en del av livet.

Tidigare statistik från Sveriges begravningsbyråer har visat vi svenskar tenderar skjuta upp begravningar. När kalendrar redan är fyllda av möten och resor får den som tagit det sista andetaget ligga och vänta i sin kista. Vänta på att familj och släktingar lyckats hitta en gemensam lucka i schemat där de kan enas om att klämma in en begravning. Vår självupptagna livsstil gör att Sverige är det land i världen där vi låter det gå längst tid mellan dödsfall och begravning.

Den senaste statistiken från Sveriges begravningsbyråer stärker ytterligare denna mindre smickrande bild av ett folk som inte lämnar utrymme av respekt för andra. Färre människor tar sig tid att gå på begravningar. Sedan början av 90-talet har antalet gäster på minnesstunden i anslutning till begravningarna halverats. 1991 kom det i snitt 49 gäster, 2017 var genomsnittet 24 gäster.

Alla är vi olika, men om jag utgår från hur jag själv tänker när det gäller hur min egen begravning en gång ska vara, tror jag att mina tankar stämmer väl överens med en stor majoritets idé om den sista vilan. För det första hoppas jag att min bortgång inte ska passera obemärkt, att de som levt nära mig kommer att sakna mig. Jag ser framför mig en åtminstone halvfull kyrka, absolut många fler än enbart 24 personer. Jag ser en närvarande församling som för stunden inte tillåter distraktion utifrån, som tillåter sig vara ledsna, som tillåter sig landa i en mer allvarsam stund för eftertanke.

Om det är så här vi tänker oss vår begravning gäller det att visa lika stor respekt för andras väg till sista vilan. För om vi inte tar oss tid att komma och säga farväl till andra, varför ska människor i så fall ta sig tid att komma och säga farväl till oss?

MEST LÄST