Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Ett lackmustest för solidariteten

Socialdemokratisk solidaritet har reducerats till en bleknad idé av vad det en gång var.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Krönikan 25/1. I början av månaden presenterades den efterfrågade och på förhand omdiskuterade LSS-utredningen. Innan utredningen publicerades hade ett utkast läckt under våren och hösten. Arga röster höjdes från alla håll och kanter. Att LSS-frågan engagerar är en självklar ryggradsreflex från den svenska folksjälen. Vad är vår välfärd värd om de svagaste lämnas efter?

Omfördelning är det nya modet i den nya LSS-utredningen. Det blir varken kostnadssänkningar eller extra tillskott. Utredningen föreslår att assistans till individer över 16 år ska ligga på statens ansvar, medan ansvaret för barnen ska ligga hos kommunerna. Vuxna ska fortsatt få assistans, medan barnen istället ska få ett kommunalt ”personligt stöd”.

Harald Strand, ordförande för Riksförbundet för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning (FUB) ställer sig frågande till vad förändringen betyder: ”Om det innebär att man genom kommunen ska få mer professionellt utbildade assistenter så är det bra. Men vi vet inte vad de menar i utredningen med det ”personliga stöd” som personer under 16 år ska få i stället för personlig assistans.” (Expressen, 10/1-19).

Om omfördelning är svaret undrar nog många oroliga föräldrar om förslaget leder till kvalitetsförbättringar. Det är som Strand säger inte något dåligt att kommunen tar över ansvaret för barn i behov av assistans, men det kräver också kunskap. Om kommunerna på allvar ska kunna leverera rättssäkra och kvalitativa beslut krävs kompetent personal. Det är inte svårt att locka till sig attraktiv personal i storstadskommuner, men kan kvaliteten garanteras i alla landsbygds- och glesbygdskommuner? Om det redan är svårt att locka till sig behöriga lärare till glesbygdsskolorna bör samma logik gälla för annan eftertraktad personal, exempelvis socionomer.

Om assistansen ska vara likvärdig för alla barn ska den inte avgöras beroende på om man bor i storstaden eller på landet. En rättssäker assistansprövning är det minsta som barnen förtjänar. Det är övertydligt att barns rätt till assistans är en fråga på liv och död. Inte minst för föräldrarna som dagligen tvingas lägga värdefull arbetstid på att ta hand om sina livstidssjuka barn. Samtidigt måste LSS reformeras.

LSS kostar mer och mer för varje år. Tre procent av statsbudgeten går till assistans och kostnaderna tycks inte minska framöver. Reformer är välkomna, men det är inte i LSS som välfärdsstaten ska snåla på slantarna. Idén om en skattefinansierad välfärd ter sig fullständigt förbrukad om vi slutar skydda de svagaste.

Att Socialdemokraterna vill sänka LSS-kostnaderna – det var S- och MP-regeringen som tillsatte LSS-utredningen – visar på partiets urvattnade ”ideologi”. Socialdemokratisk solidaritet har reducerats till en bleknad idé av vad det en gång var.

Trots att välfärdsstaten brister i sina grundläggande uppgifter ska skatterna höjas till nya kultursatsningar, en arbetsförmedling på sparlåga och överflödiga bidrag till mittenväljarna från medelklassen.

Välfärdsambitionerna är aldrig starkare än sin svagaste princip – inte ens för Socialdemokraterna.