Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    En konstruerad jämställdhetsparadox

    Den nordiska paradoxen, med höga mål för jämställdhet men ovanligt låg andel kvinnliga chefer beror delvis på våra politiska prioriteringar.

    Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

    Bild: Linda Broström

    Nyligen besökte psykologiprofessorn Jordan B Peterson norden och Sverige. Peterson har på kort tid blivit relativt känd, för att vara en intellektuell och författare. Hans böcker om hur man bör leva ett gott liv, med åsikter i samhällsfrågor, som jämställdhet mellan könen, har gjort honom både älskad och hatad.

    En kontrovers under det senaste besöket var att han tog upp hur de nordiska länderna till synes är mycket jämställda, men att kvinnor i Sverige samtidigt i högre grad arbetar i traditionella ”kvinnoyrken”, och är chefer i lägre utsträckning. Peterson tog upp detta som ett argument för att vissa delar av våra könsroller är biologiska och medfödda och inte går att styra med politik.

    Vad man bör och inte bör göra med politiska styrmedel är en fråga som man kan ha olika åsikter om. Men när vi diskuterat ett så komplext fält som könsskillnader bör man vara kritisk mot varje förklaringsmodell. Så kvinnor i Sverige har inte högre positioner i så hög grad och söker sig till arbeten med lägre konkurrens, varför? Det kan finnas fler förklaringar än att kvinnor biologisk inte klarar av att jobba lika hårt som män.

    Boken The Nordic Gender Equality Paradox av Nima Sanandaji, handlar om precis detta. Den visar statistik på hur mycket lägre chans en kvinna har att nå en chefsposition i Sverige jämfört med i exempelvis USA, där har kvinnor 15 procents lägre chans, i Sverige är motsvarande siffra 48 procent.

    Sverige är, likt de andra nordiska länderna, en välfärdsstat som arbetat medvetet för att främja en viss typ av livsstil. Vi uppmuntras till att sluta tidigare på dagen, ta flera veckors semester per år, och vara föräldralediga längre än nästan något annat land. Detta ökar med största sannolikhet vår livskvalitet. Topprestationer och att driva ett framgångsrikt bolag kräver dock en annan form av livsstil där man inte kan jobba få timmar och prioritera annat. Det gäller både män och kvinnor men kvinnor har traditionellt sett fått rollen som ansvarig för hemmet och därför arbetat färre timmar. Det påverkar deras chans till en chefsposition.

    I andra västländer löser man inte ekvationen genom att sätta barn på dagis från fyra månaders ålder till klockan 19 på kvällen utan genom att anställa personer som sköter hem och omvårdnad. I Sverige har få familjer den ekonomiska möjligheten att göra det eftersom lägstalönerna för sådana tjänster är så pass höga. Även höga marginalskatter som inte uppmuntrar extra arbete och risktagande i att exempelvis starta eget är politiska prioriteringar som spelar in.

    Detta kan vara en minst lika viktig förklaring till varför arbetsmarknaden för kvinnor och män är så olika i norden. Det utesluter inte att det kan finnas biologiska förklaringsmodeller men det spelar också roll hur man väljer att organisera sitt samhälle. Vi behöver inse att det finns en prislapp på att beskatta och reglera arbetsmarknaden och att många högutbildade prioriterar ner sin arbetstid till förmån för hemarbete.