Redan i Predikaren heter det: ”Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp”, och så vidare. Citatet är ganska känt och även den som inte är så bekant med bibeln känner förmodligen igen det ganska väl. Inte minst från musikvärlden.
Nu är det förhoppningsvis inte tid för mig att dö, i varje fall inte just nu. Född är jag redan och vare sig plantera eller rycka upp hör till mina normala sysselsättningar. Så stolt bondson jag är från Gällared! Jag har däremot bestämt att tiden för mig att skriva i denna tidning nu är ute. I varje fall på mer regelbunden basis. Jag kan inte garantera att ni aldrig mer kommer att få se min nuna på den här sidan, men efter att detta skrivits klart reser jag mig från min redaktörsstol för att inte sätta mig där igen.
Men det har varit en fantastisk tid, en tid som jag kommer att se tillbaka på med glädje. Både kontakterna med er läsare, de jag mött på gatan eller som skrivit, med andra ledarskribenter, i och utanför det här tidningshuset, samt med goda och hjälpsamma arbetskamrater under alla år.
Min första medverkan i HN som ledarskribent skedde någon gång 1992. För 25 år sedan! Förmodar jag, för det var det året jag började skriva för Centerpressens Nyhetsbyrå, vars material HN regelbundet använder. Jag hade året innan flyttat till Träslövsläge och fick en förfrågan om att skriva politiska kommentarer tre gånger i veckan.
Det dröjde dock ända till 2009 innan jag fick in en mera fast fot på HN, då som anställd på 80 procent och med exklusivt skrivande på denna sida.
Min medverkan kunde dock ha blivit kortvarig. För redan innan min första anställningsdag fick jag vara med på en genomgång av HN:s framtida organisation. Och i den fanns jag inte med. Det fanns nedskärningstankar redan på den tiden.
Så illa gick det dock inte utan jag har harvat på. Och nu sker det till och med nyanställningar. Min tjänst skars ned till 40 procent 2013, när tidningskrisen blivit riktigt akut. Men det fungerade det också, bland annat därför att jag kunde öka arbetsinsatserna i mitt egenföretag.
Så kommer det att bli nu också. Om inte öka så ska jag i varje fall jobba oförändrat där. Eller som jag lite skämtsamt brukar säga: gå ner till heltid.
Det finns säkert de som tycker att den där punkten skulle jag satt för länge sedan. Då har jag ju nu i alla fall tillfredsställt er. Och till er andra säger jag bara, tack och farväl. Allting har sin tid. Nu får vi ses i andra sammanhang.
