Delning eller demokrati

Extremister är sig ganska lika, oavsett om de är längst ut till höger eller längst till vänster.

ANNONS
|

En av rubrikerna efter det franska valet var: ”Frankrike delat”. Jo, det brukar bli så i fria val. ”Frankrike enat” hade varit en mer överraskande rubrik i det här sammanhanget.

Förändring är svårt. Det kan vara jobbigt att vänja sig vid en ny situation efter år av status quo, eller ett givet utseende på det politiska landskapet. Det har vi bland annat sett i Sverige under det senaste året.

Men det är ett konstigt tecken i tiden att Emmanuel Macrons framgångar har förvirrat. Man kan roas av den nästan komiska förvåningen: en sansad mittenpolitiker tar makten 2017, när alla domedagsprofeter gav bort segrar i förväg till extremister?

ANNONS

Kanske är det just domedagsstämningen som skapade Macron. Trots att de långt till höger och långt till vänster brukar vara övertygade om att folk ”egentligen” tycker just som dem, så är kompromisspolitik i mitten attraktiv för en stor del av väljarkåren.

Har folk varit så övertygade att mittenpolitiken måste hamna på dekis när höger och vänster glider allt längre ut att man knappt kunde föreställa sig att en liberal kunde bli president och att ett liberalt parti skulle kunna få stort väljarstöd?

Man kan och får så klart förvånas över att Macrons En Marche gick från ingenting till majoritet på mycket kort tid. Men man måste vara ganska cementerad i övertygelsen om att det bara finns vänster och höger och liberalismen är något slags slapp kompromiss för att bli så paff över att en majoritet väljer mittenpolitik.

Extremister är sig ganska lika, oavsett om de är längst ut till höger eller längst till vänster. Motsatsen till extremhöger är inte extremvänster, utan liberalism och mittenpolitik baserad på lika delar förnuft och medkänsla.

Europa har fler liberala statschefer än på flera decennier. Macron är långt ifrån först med att leda ett europeiskt land i liberal riktning. USA hade också haft en liberal ledare om man haft ett proportionerligt valsystem, där den som fick flest röster vann. Liberalismen har hållit längre än många andra ismer av en anledning.

ANNONS

Tydligen kan det gå för bra i val: Först oroade man sig för valresultatet. När det gick bra för Macron oroade man sig för att det gick bra: hur ska det nu gå när En Marche fått majoritet? Kanske hade man lagrat så mycket oro att man nu måste släppa ut den trots att Le Pen inte vann valet, utan en demokrat med klassiskt liberala värderingar.

Mycket tyder på att Emmanuel Macron kommer att bli en bra president. Det blir lättare med ett bra väljarstöd i ryggen. Allt är inte vin och rosor: lågt valdeltagande är ett bekymmer, som alltid. Trots att LePen förlorade, har hennes politik ett obehagligt stort stöd. Macron kommer att få jobba hårt. Han har en fördel i att folk tenderar att vara överraskade oavsett vad han gör. Kanske blir överraskningen positiv.

ANNONS