Många kvinnor som på ett eller annat sätt vistas i offentligheten upplever så gott som dagligen att män tar sig tolkningsföreträde för deras, och andra kvinnors, erfarenheter. När kvinnors frihet på olika sätt begränsas anser sig vissa män ha rätt att säga att så är det inte alls. Eller en klassiker: Istället för att prata om mäns våld mot kvinnor, som är dominerande när det handlar om våld i nära relationer, borde kvinnor diskutera kvinnor som slår män.
Kvinnor ska hellre ta upp problemet med att män är överrepresenterade i självmordsstatistiken, oftare än kvinnor utsätts för våldsbrott (misshandel) och att pojkar halkar efter i skolan. Aldrig någonsin är det män som grupp eller individer som har ansvar att både uppmärksamma och arbeta för lösningar av dessa problem.
Lika lätt brukar vittnesmål om hot och hat mot kvinnor avfärdas. Man menar att de överdriver, inte har någon humor eller är helt enkelt är rabiata lesbiska feminister som hatar män.
Därför är det viktigt att prata klartext om vad kvinnohatet handlar om och hur det ser ut.
Handbollsspelaren Linnéa Claeson, 25, och artisten Zara Larsson, 19, är två kända unga kvinnor som har valt att visa upp vad de utsätts för i framför allt sociala medier. Nästan alltid handlar det om tydliga sexuella anspelningar och hot om sexuellt våld.
Linnéa Claeson har som taktik valt att hänga ut männen som trakasserar henne. Antingen i sina egna kanaler eller genom att skicka de bilder och kommentarer hon får till avsändarens mamma eller syskon. Ett mycket effektivt sätt att få stopp på det men också få avsändaren att fatta vad han håller på med.
Att ständigt vara medveten om att det kan ligga fullt med bilder av manliga könsorgan i ens inkorg, eller läsa kommentarer som visar att avsändaren har koll på en och berättar vad han skulle vilja göra med en, det är att få sin frihet kraftigt beskuren.
Detta är något som också många journalister och privatpersoner som offentligt tar ställning mot kvinnohat, rasism, nazism och främlingsfientlighet utsätts för. På senare tid har även hatet från våldsvänstern mot borgerliga debattörer uppmärksammats.
Uttalade hot är brottsliga och kan lagföras. Men man undrar hur mycket som ska till när inte ens 40 dokumenterade dödshot under en och samma dag av en person, som agerar öppet med namn, får polisen att agera. Detta hände nyligen journalisten Henrik Johansson, en av personerna bakom ”Inte rasist, men...”.
Diskussionen pågår också om möjligheter att neka tillträde för nazistiska grupperingar i samband med bokmässan och Almedalsveckan. Deras rätt att yttra sig och delta i dessa samtal värnas och får till följd att alla de som är föremål för deras ”politik” får sina möjligheter att delta i samma samtal kraftigt begränsade.
Vems frihet väger tyngst?
