Då och då antyds det, eller sägs rent ut, att Centerpartiet och Liberalerna skulle spela nåt oschysst spel mot sina allierade i den borgerliga Alliansen angående synen på relationen till Sverigedemokraterna.
I sitt tal i Almedalen var Ulf Kristersson glasklar: ”Mitt mål är att bilda en ny regering tillsammans med Alliansen. Och jag inser att det sannolikt kommer att bli en minoritetsregering. (---). Jag tror att det kräver en vuxen attityd till politik, att man respekterar sina motståndare, och att man kan det politiska hantverket. Men även pragmatismen har gränser. Man måste stå upp för sina egna värderingar”.
Därefter följde ett långt avsnitt om Sverigedemokraternas sakpolitik och deras företrädares ageranden och uttalanden i olika sammanhang. Ett avsnitt som landade i: ”Vi kommer inte regeringsförhandla eller regera med Sverigedemokraterna”. Ett löfte han sedan dessa hållit fast vid och ett löfte som hela Alliansen står bakom.
I valrörelsen och därefter har det glunkats både här och där, företrädesvis från moderata företrädare, att detta skulle vara en enögd, naiv och kontraproduktiv inställning som drivs enbart av Centerpartiet och Liberalerna. Varför håller man då fast vid denna ståndpunkt, är det inte dags att acceptera SD som ett riksdagsparti som alla andra?
Så kan man resonera om man struntar i politiska idéer och grundläggande värderingar. Om man inte tycker att det spelar någon roll att Sverigedemokraternas övergripande mål är att göra om Sverige, i grunden. När de utlovar att med SD får vi ”förändring på riktigt”, menar de precis vad de säger.
Endast flyktingar från de nordiska länderna ska beviljas asyl i Sverige. Det mångkulturella Sverige ska ersättas med en nationell identitet som partiet i sitt partiprogram hävdar finns i varje ”riktig” svensk som en ”nedärvd essens”.
Att göra skillnad på människor är själva grunden i SD:s politik. Och det handlar inte bara om människor med annan hudfärg eller främmande religion. Homosexuella, funktionshindrade, kvinnor. Alla ska de veta att deras plats inte är värd samma som den svenske, vite och heterosexuella mannens.
Att SD starkt ogillar de svenska medierna är känt sedan länge. Här ser vi hur liknande partier i andra länder agerar och Ungern är ett land SD-företrädare ofta framhåller.
Lägg därtill till SD:s sakpolitiska frågor som handlar om att Sverige ska lämna EU, aborträtten ska försämras, klimatförnekandet. Ena dagen stödjer de det ena blocket, nästa det andra. Partiet startade och finansierade en av landets största hatsajter. Partiledaren kan inte svara på de mest basala frågor om sin egen politik, kallar sina tjänstemän för ”räknenissar”.
Daniel Poohl, chefredaktör för tidskriften Expo, skrev i en analys före valet: ”Det är dags att sluta prata om partiets förflutna. Problemet är vad partiet gör i dag”. En viktig uppmaning till alla som tycker att det är ett svek att företräda den stora majoritet av befolkningen som tydligt röstat för ett helt annat Sverige än Sverigedemokraternas.
