Krönikan 19/2. Elva minuter. Så stor är förändringen som skett på sex år vad gäller hur stor del av dagen män och kvinnor får betalt för sitt arbete. I torsdags presenterades klockslaget för när kvinnor slutar få betalt. Detta som en talande och tydlig bild av löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Och inte lika provocerande som Feministiskt Initiativ som under Almedalsveckan 2010 eldade upp 100 000 riktiga kronor för att få uppmärksamhet kring samma fråga.
I år är det 16.02 som gäller och om förändringstakten fortsätter att gå i samma tempo får båda könen betalt hela dagen om 32 år, år 2050. Lönegapet mellan kvinnor och män ligger i dag på tolv procent och löneskillnaderna skär genom alla sektorer och i stort sett alla yrken. Varje månad tjänar kvinnor i genomsnitt 4 200 kronor mindre än män, det blir 50 400 kronor på ett år.
Varje år ett nytt klockslag presenteras av det som i år heter ”16:02-rörelsen” blir vi påminda om att kvinnors arbete fortfarande värderas lägre än mäns. Och varje år finns det många som istället för att fundera kring varför det är på det viset, gör allt de kan för att försvara skillnaderna.
Att det absolut inte har något med lön att göra utan är rena tillfälligheter och det mönster som onekligen kan skönjas beror på frivillighet. Kvinnor väljer helt enkelt lågavlönade yrken istället för högavlönade.
Det positiva med 16:02-rörelsen är att den är helt opolitiskt. Vi slipper partipolitisk polarisering i frågan. För orättvisan är ju onekligen opolitisk, det råder samma läge oavsett färg på regeringen. Underlaget är också helt opartiskt, nämligen Medlingsinstitutets årliga rapport om löneskillnader.
Att räkna kronor av lön eller minuter på dagen är ett bra sätt att tydliggöra strukturella skillnader. På arbetsplatsnivå behöver man jobba mer med lönestrukturer och på vilka kriterier man sätter lön. Finns det sakliga aspekter som gör skillnader begripliga eller finns det stort utrymme för godtycke? Råder marknadskrafterna som av en slump när en man får jobbet vilket motiverar en högre lön medan det lika slumpartat är jättelätt att rekrytera när en kvinna får jobbet och hon därför kan tilldelas en lägre lön?
Svårare blir det när hela arbetsplatsen eller yrket är lika lågavlönat. Ingen är ju diskriminerad om alla har lika låg lön. Då är det intressant att analysera faktumet att just kvinnodominerade yrken är lågavlönade. Är det också en slump, eller är dessa arbeten helt enkelt inte värda lika mycket i lön som mansdominerade? Vem bestämmer det?
Det finns förklaringar till löneskillnaderna. Att det skiljer i lön är inte per automatik oskäligt eller diskriminerande. Men det finns ingen förklaring till att kvinnor tjänar mindre än män i alla sektorer. En förklaring till att skillnaderna trots allt minskar, sakta men förhoppningsvis säkert, är att allt fler kvinnor har chefsbefattningar.
Förutom att det inte finns något som helst försvar för att kvinnor ska tjäna mindre än män leder till ett stort samhällsproblem, nämligen att kvinnor som pensionärer får i snitt 5 000 kronor lägre pension än män, per månad.
