STOCKHOLM 20110923Barn och pengar. Ett barn lägger pengar i en spargris. Foto: Henrik Montgomery / SCANPIX Kod: 10060
STOCKHOLM 20110923Barn och pengar. Ett barn lägger pengar i en spargris. Foto: Henrik Montgomery / SCANPIX Kod: 10060 Bild: HENRIK MONTGOMERY / TT

Veckopeng på 60-talet

Hur lär man bäst barn respekt för pengars värde?

ANNONS
LocationHalland|

Apropå

artikeln "Veckopeng ger barn kunskap om kronornas värde"

1969 flyttade vi permanent till Falkenberg. Vi hade varit så kallade sommargäster under några år innan. Vi bodde några år på Slätten och våra två pojkar var då sju och fem år gamla.

När jag nu läser den stora artikeln i HN om veckopengen, och om att den ger barn kunskap om kronornas värde, vill jag gärna dela med mig av mina erfarenheter av systemet med veckopeng, som kanske kan framstå som lite ”forntida” för dagens människor.

Det var faktiskt vanligt med veckopeng 1969, även om summan inte kan jämföras med dagens.

ANNONS

Vi bodde, som nämnts, på Slätten och den närmsta kiosk där man kunde köpa lördags-godis fanns på Kristineslätt. Där fick våra barn sina första och bästa matematiklektioner. ”Tanten” i kiosken hade en ängels tålamod med sina kunder och gick igenom alla olika möjligheter att få ut det mesta och bästa av den lilla veckopengen: ”Två sådana och tre sådana och en sådan o.s.v.”

Eftersom underlaget för beräkningarna hela tiden fanns med i minnet var koncentrationen på topp.

Där grundlades de små barnens räknekunskaper och det har de haft god nytta av i fortsättningen.

Så skall jag ta med ett annat exempel från en inte fullt så avlägsen tid.

En liten flicka hade fått följa med sin mormor in till ”stan” (Falkenberg). Mormodern hade gjort till vana att ta ett barnbarn åt gången med sig in till stan. Då blev stadsresan mera ”hanterlig” för alla parter.

Nu gick dom omkring och tittade i skyltfönstren, för att så småningom avsluta med saft och kaka innan bussen gick tillbaka till Vessigebro. – Då fick den lilla flickan syn på ett par ”drömskor ” i ett fönster. ”Oh mormor, sådana skor har jag alltid önskat mig – kan vi inte köpa dom – snälla mormor!” Mormor fick förklara att det inte gick. Så mycket pengar hade hon inte.Flickan blev ju ledsen – men efter en stund strålade hon upp. ”Jag vet, mormor” ,sa hon, ”När jag är med mamma och hon inte har pengar, så går vi bara till ett hus där det finns ett hål i väggen. Man bara trycker på en knapp så får man pengar. Så kan du också göra mormor.”

ANNONS

Detta var också ”förr i tiden”. Nu behöver man inte ha några pengar alls. Man bara stoppar in ett kort i väggen så löser sig allt.

Nu undrar jag bara om systemet med kort är bästa sättet att skapa respekt för ”penningars värde” hos den unga generationen??

Eia Olofsson

ANNONS