STOCKHOLM 20161213
Kongl. Teknologkören med lucian Amanda Helmfrid, musikstuderande från Tekniska Högskolans Studentkår består av studenter från Kungliga Tekniska Högskolan, KTH framträder i Seglora kyrka på Skansen på luciadagen.
Foto: Henrik Montgomery / TT
STOCKHOLM 20161213 Kongl. Teknologkören med lucian Amanda Helmfrid, musikstuderande från Tekniska Högskolans Studentkår består av studenter från Kungliga Tekniska Högskolan, KTH framträder i Seglora kyrka på Skansen på luciadagen. Foto: Henrik Montgomery / TT Bild: Henrik Montgomery/TT

Lucia – en gemenskapens högtid

Nu har det åter blivit 13 december, luciadagen. En av barnens mest efterlängtade högtidsdagar. Om det inte vore för oss vuxna, skulle de flesta barn kunna njuta av dagen.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS
|

Luciafirandet i Sverige utgår från gamla traditioner med ursprung i folktron. Denna var särskilt stark i det äldre bondesamhället när tron på övernaturliga väsen var särskilt stark, och respekten för dessa väsen var stor just på lucianatten eftersom det annars ansågs reta upp dem. En risk förenad med att i så fall drabbas av olycka. Längre fram, särskilt med början 1920-talet, tog en annan tradition, förknippad med annat än olycka, fart. Allt sedan dess har barn varje år kunnat delta i luciatåg.

Att öva på julsånger och välja vem man ska vara i luciatåget; förr enbart lucia, tärnor och stjärngossar, till dagens tomtar och pepparkaksgubbar. Det tillhör något som får de flesta av oss att minnas tillbaka till doften av pepparkakor och högtidliga kyrkobesök i tidig morgontimma. De luciatåg som besöker äldreboenden, är högst aktade och efterlängtade inslag i en ibland dyster tillvaro där ensamheten kanske är den enda följeslagaren kvar i livet. Lucia är en gemenskapens tid, och även om vi frångått ljusmanschetter till förmån för batteridrivna diton, ljuset som sprids, är ett glädjens ljus.

ANNONS

Årets luciaförberedelser har däremot inte varit som tidigare års glädjefyllda period för svenska barn. Vuxenvärlden har i år överträffat sig själv, på ett oerhört negativt sätt. Kommentarsfälten i sociala medier har glött av ilskna, rent av hotfulla, kommentarer. Har det inte gällt skolors inställda luciatåg, så har det gällt själva faktum att skolor beslutat att genomföra luciatågen. Det vi vuxna glömmer bort totalt är att nutidens luciafirande, främst är till för barnen.

En annan anledning till ilska har att göra med att lucia är en svensk tradition. Är traditionen inkluderande, eller rent av exkluderande? Ett synsätt som utgår från att människor uppvuxna med exempelvis ett annat lands traditioner, samtidigt inte skulle vara nyfikna på att lära sig om svenska traditioner. Det är nog snarare ett ypperligt tillfälle till att bjuda in och vid ett annat tillfälle lära oss om andras traditioner.

Alice Teodorescu tog nyligen (GP 8/12) upp detta: ”De svenska traditionerna är värda att bevara och värna av precis samma skäl som de franska är det för en fransman eller de kurdiska för en kurd. Det betyder inte att man, när man väl lever sitt nya liv i Sverige, måste göra avkall på de egna traditionerna som man har med sig från sitt hemland. Däremot betyder det att man ska bejaka den möjlighet som det innebär när man får tillgång till mer.”

ANNONS

Det är trots allt traditionerna som förenar oss. Och av samma anledning bör även barnen få hålla sina efterlängtade luciatåg.

ANNONS