Luftfarten gör det möjligt för människor att se och uppleva jordens alla hörn, arbeta var som helst i världen och är, kanske framför allt, en vital motor i den globala ekonomin. Flyget kopplar snabbt och effektivt samman människor, kulturer och företag på ett sätt som inget annat transportmedel kan idag.
Flyget står idag för 1,9 % av världens koldioxidutsläpp. Jämförelsevis står sjöfarten för 2,7 % och biltrafiken för 10 %. Ändå är det flyget som är de självutnämnda miljöförkämparnas favoritslagpåse. Istället för att utveckla detta fantastiska färdmedel ska det avvecklas. Vägen dit sker genom straffbeskattning och reglering på ett för miljön omärkbart sätt, och ett för vanliga människor orättvist sätt.
Regeringen Löfvens flygskatt beskattar avstånd, ju längre avstånd desto högre skatt. Detta betyder att ett plan som flyger på biobränsle eller el beskattas lika mycket som ett på miljöfarligt flygbränsle. Självklart ska flyget, likt alla andra transportmedel, bära sina egna miljökostnader. Men här är det inte mängden koldioxid som bestraffas, utan flygande i sig.
Skatten har dessutom minimal miljöeffekt. Regeringens egen utredning bedömde effekten som ”begränsad”, med 180’000 ton insparad koldioxid per år. Det motsvarar 72’000 Thailandresor. Låter det mycket? Jämför det då med den svenska industrins utsläpp på flera miljoner ton mer växthusgaser än flyget, där bara SSAB släpper ut koldioxid som motsvarar över 2,5 miljoner Thailandresor per år. Men inte hör man regeringen Löfven med Miljöpartiet i spetsen beskatta SSAB på ett sätt som skulle hota arbetena hos vännerna på IF-metall.
Det är inte heller ”höginkomsttagarna i Stockholm” som finansminister Magdalena Andersson i SvD Näringsliv menade skulle lida av regeringens nya flygskatt, utan vanliga arbetande människor. En inrikesresa blir 160 kronor dyrare, en resa inom Europa 250 kronor och de riktigt långa resorna ca 400 kronor. Det är inget som ”höginkomsttagarna i Stockholm” har några som helst problem med att betala, istället blir det svenska arbetare som får avstå sina hårt ihopsparade och efterlängtade semestrar för att pengarna inte räcker till.
Sedan 1970-talet har en effektivare förbränning i flygplansmotorerna minskat utsläppen av kolmonoxid med ca 80 % och utsläppen av kolväten och partiklar med ca 60 %. I de modernaste motorerna har även kväveoxidutsläppen minskat med 30-40 %. Vårt grannland Norge storsatsar på att samtliga inrikesflyg ska vara eldrivna till 2040, och det brittiska lågprisflygbolaget Easyjet planerar att flyga en del av sina rutter med elektriska motorer redan år 2027. Det skulle exempelvis innebära att Europas näst mest trafikerade rutt London-Amsterdam skulle flygas med elflyg.
Detta är en utveckling som behöver uppmuntras och finansieras med fortsatt engagemang och forskning från det offentliga. Att sätta käppar i hjulet för transportbranschens utveckling, oavsett vilken sektor det gäller, är att föra verklighetsfrånvänd politik. Särskilt när käppen i fråga som i fallet med flygskatt slår lika hårt mot goda som dåliga drivmedel. Det är raka motsatsen till grön skatteväxling, där miljövänligt beteende ska belönas och miljöskadligt straffas. Med grön skatteväxling på flygen skulle flygbolagen få större incitament att börja använda sig av el och biobränsle, och konsumenter skulle kunna välja resor med miljövänligt bränsle i tanken till samma pris som en resa som använder vanligt flygbränsle (då biobränsle idag är dyrare att producera).
Flyget har fått ett oförtjänt dåligt rykte av en miljörörelse som byggt sig själva en väderkvarn. Det är ett praktexempel på utvecklingsfientlig och ineffektiv symbolpolitik som inte gör miljön eller människor någon tjänst. Att bana vägen framåt för den klimatsmarta liberalismen är det enda realistiska alternativet, inte bara för Sverige men för det globala samhället.
LÄS MER:Klimat och Liberalism, en kärlekshistoria. Del I: Tillväxt
LÄS MER:Klimatet, en liberal kärlekshistoria. Del II: Landsbygden
