Politiker. Krigshjälte. Patriot. Tre ord som beskriver den i lördags bortgångna senatorn John Sidney McCain. Med över ett halv sekel i Förenta Staternas tjänst, militärt som politiskt, har världens liberala stormakt förlorat en av sina starkaste och mest principfasta tjänare. Det som utmärker McCain var nämligen lika mycket hans politiska gärning som hans politiska karaktär. En karaktär som i denna allt mer polariserade värld håller på att gå förlorad.
Född 1936 som son till en stolt amerikansk militärfamilj, med såväl en far och farfar fyrstjärniga amiraler i den amerikanska flottan, var det ingen tvekan om att även unge McCain skulle följa familjetraditionen. 1958 tog han sin examen vid United States Naval Academy i Annapolis, blev pilot inom flottan och anmälde sig 1967 som frivillig till Vietnamkriget. Nedskjuten i en sjö av en nordvietnamesisk luftvärnsrobot bröt han båda armarna och sitt ena ben, innan han tillfångatogs av vietnameserna och fördes till det ökända Hanoi Hilton fängelset. När hans far, John S. McCain Jr, utsågs till befälhavare för USA:s styrkor i Stilla Havet erbjöd Nordvietnam att frige honom som ett drag i sin propaganda. Han vägrade dock överlämnas, med hänvisning till principen att krigsfångar ska släppas i den ordning de tillfångatagits.
Fem år satt han i Hanoi Hilton, där han torterades svårt. Han sattes i isoleringscell, och de knäckte upp hans gamla benbrott från flygkraschen. När han tillslut släpptes 1973 tillsammans med Hanois övriga krigsfångar var han så svårt skadad av tortyren att han inte kunde fortsätta som stridspilot. Istället bestämde han sig för att bli politiker.
John McCains politiska karriär kantades därefter av samma principfasthet. Som företrädare för det konservativa republikanska partiet, med politiska åsikter som en starkt begränsad stat och abortmotstånd, lät han dock aldrig dessa åsikter stå i vägen för det han värdesatte högst av allt – ett enat och starkt USA. I det för USA upprivande ödesvalet 2008, där Barack Obama kandiderade till president och USA:s djupt rotade rasideologiska motsättningar kom upp till ytan på ett sätt som nationen inte sett sedan Dr. Martin Luther Kings dagar, tummade McCain inte en millimeter på sina värderingar.
Som republikanernas presidentkandidat markerade han starkt vid varje tendens till såväl fult spel som allmänna eller rasistiska personangrepp. En av kampanjens mest berömda händelser är när McCain avbryter en väljare som säger att hon inte litar på Obama eftersom ”han är arab”. ”Nej frun. Han är en anständig familjefar och medborgare som jag råkar ha meningsskiljaktigheter med”, svarar McCain. När Obama tillslut stod som segrare sa han om sin motståndare att ”Hans framgångar kräver min respekt för hans förmåga och ihärdighet. Ikväll ger jag honom löftet att göra allt i min makt för att hjälpa honom leda oss genom de svårigheter som ligger framför oss. Jag uppmanar alla amerikaner som stöttat mig att inte bara gratulera vår nästa president, men erbjuda vår goda vilja och ärliga ansträngning att hitta de vägar nödvändiga för att nu hålla ihop och bygga kompromisser.”
Om ens ett uns av McCains karaktär och ledarskap fanns att finna i republikanska partiets nuvarande företrädare, president Donald Trump. Eller ens framför vår egen dörr, hos många av våra egna politiska företrädare. I en valrörelse som bara verkar bli smutsigare och hetsigare för varje dag känns senator John McCains bortgång extra smärtsam. Politik ska inte byggas på hånfulla tweets och rappa punchlines. Politik ska byggas på principfasthet, ärlighet och långsiktighet. I en värld med allt fler Trumps behövs det McCains. Att sträva efter att förkroppsliga en sådan karaktär borde vara ett obligatoriskt vallöfte för envar som engagerar sig politiskt.
