Ledare 28/10. Utvecklas eller avvecklas. Beskedet från Västsvenska Handelskammaren är glasklart. Och det är svårt att säga emot. Tillväxtpressen är uppenbar.
Vem vill då vara en töntig bakåtsträvare, en sån där ”Gunnar 65” som Gunilla Grahn Hinnfors tecknar en mindre skön bild av. Hon är ansvarig för stadsutvecklingsfrågor på Handelskammaren.
Den inbjudna debattpanelen på frukostmötet på Kusthotellet hakar på. För alla känner ju Gunnar. Han är en tacksam att göra sig lustig över.
”Vi har hört den förut. Nejsägarnas klagosång. Gnällig, inskränkt och reflexmässigt förändringsfobisk – alltid mot samma ljudmatta av hyttande nävar och foliehattars entoniga prassel.”
Så lät det när nätverket ”Ja till trängselskatt” – med Västsvenska Handelskammarens handfasta stöd – skulle trycka till motståndarna mot trängselskatt. Det gick sådär. En majoritet av göteborgarna visade sig bestå av sådana där jobbiga Gunnars.
För att inte tala om hallänningarna – eller kanske snarare Handelskammarens vd själv – beroende på hur man vänder på saken. Myntet har två sidor. Och det är ingen hemlighet att Johan Trouvé var motsträvigt, rentav och gnälligt, inställd till tanken på Halland som en egen, kaxig region. Handelskammaren lobbade ju i stället för att slita Halland isär.
Vad exemplet visar är att vem som helst kan bli ”en Gunnar” – alternativt bli lite orättvist stämplad som ”en Gunnar” av motståndarlaget.
Gunilla Grahn Hinnfors berättar från sin uppväst i Varberg hur hon som sjuttonåring protesterade mot rivningen av det pampiga Gerlachska huset.
Det är klart att rivningsförespråkarna då betraktade sådant huskramande som ”inskränkt och förändringsfobiskt”. Den som i dag betraktar den nya byggnaden har dock främst skäl att förfäras över fartblindheten.
Runt om i Västsverige finns fler liknande exempel på hur kulturhistoriskt värdefulla byggnader och kvarter rivits för att ersättas av själlösa ”Domustorg”.
Att Varberg behöver växa för att rymma 80 000 invånare 2030, som Handelskammarens pekar på, är en ambition som såväl Varbergs näringsliv som kommunledning säkert kan skriva under på. Lika uppenbart är att regionförstoring – med ökad pendling – är en del av konceptet.
Varbergare kommer att behöva ta sig till jobbet i storstaden Göteborg, precis som arbetstagare därifrån måste kunna pendla till ett förhoppningsvis dynamiskt Varberg. För jobbresor sker åt båda hållen.
Därför är utveckling av Västkustbanan oerhört angelägen, precis som Handelskammarens företrädare påpekar under seminariet på Kusthotellet – och som Dag Hultefors (M) underströk för infrastrukturministern under veckans remissmöte på näringsdepartementet.
I infrastrukturutvecklingen ingår ett angeläget tunnelbygge i Varberg, som i sin tur möjliggör byggande av en ny stadsdel. Att tillgången på bostäder också är en förutsättning för tillväxt säger sig självt. Vid sidan av Västerport talas därför, likt i Göteborg och andra Västsvenska städer, om förtätning.
Det senare kan dock vara lika mycket fallgrop som språngbräda. Medvetenheten om kulturhistoriska värden må vara större i dag än på 70-talet, men fortfarande fattas huvudlösa beslut av utvecklingsprofeter. Därför bör vi inte håna våra Gunnars utan lyssna på deras argument. En Gunnar Andersson kan veta bättre vad Varberg behöver än en Gert Wingårdh.
