Känner du någon som opererat ögonen för att bli av med sitt synfel? Eller kanske bara har skaffat en privat sjukförsäkring för att få komma snabbare till läkare? Det är exempel på privat vård som börjat etablera sig i Sverige, för den vården som man vill ha, eftersom den förbättrar ens livskvalitet, men som inte staten anser att vi ”behöver”, och som betalas av en själv.
Den svenska sjukvården är likt resten av den svenska välfärden en styrd marknad där politiker avgör vad som behövs och inte. Ska man ha rätt att ha en tidning och en TV om man går på socialbidrag? Ska man alltid ha rätt till en operation som förbättrar ens syn, även om man också kan klara sig med glasögon? Det är såklart en bedömningsfråga som ytterst kommer ner till vad de styrande anser är ”nödvändigt” och inte, det finns inget objektivt rätt svar. Vården, liksom all annan välfärd, är beroende av resurser, som är begränsade.
Problemet är ju bara att alla håller inte alltid med staten om vilken vård som är ”nödvändig” för oss, och kanske framförallt, vi blir allt mindre accepterande inför idén om att vi inte ska få betala själva för en tjänst, om vi har råd med den, för att vi bedömer att den gör våra liv bättre. Allt fler svenskar tänker så och det märks i utvecklingen av privat vård.
Inför 2019 kommer vården fortsätta vara en viktig fråga, både av anledningen att det är en viktig del av samhället och det faktumet att just vården håller på och förändras mycket just nu tack vare teknikutveckling. Tidigare var det enklare för befolkningen att lita blint på politikernas prioriteringar. När vi nu har fått allt bättre information, allt fler valmöjligheter och allt mer lättillgängliga behandlingar är så inte längre fallet.
En av grundpoängerna med hur vi utformat och prioriterat vår välfärd var att den skulle vara lika för alla. Det fanns en övertygelse om att samhället skulle bli splittrat om inte alla fick samma standard. Men denna rest från det gamla klassamhället har kanske börjat spela ut sin roll. Människor kräver mer och förväntar sig mer och i ett sådant läge kommer bara missnöjet att öka om vi håller flertalet tillbaka med hänvisning till minoriteten. En sådan politik riskerar kanske i sig att ställa grupper mot varandra och öka motsättningar.
Många politiker må av ideologiska skäl ogilla privat vård men den är här för att stanna. När medborgarna väl vant sig vid att kunna beställa medicin på nätet eller fixa till sitt åderbrock så kan man inte plötsligt börja förneka dem det med hänvisning till att det är orättvist. Bättre då att gå in i frågan med mindre dogmatisk synvinkel och mer öppenhet. Statens roll ska vara att garantera de svagaste tillgång till den vård de mest behöver. Resten av medelklassen kan gott betala lite extra för de tjänster de önskar. Annars riskerar vi att sänka trovärdigheten för hela systemet.
