Gästkrönikan 24/11. Sverige går i väntans tider. Centerns Annie Lööf gav upp försöken att bilda regering och nu har Socialdemokraterna och Stefan Löfven återigen fått det kniviga uppdraget. En av de allvarligare konsekvenserna av att vi nu har en så kallad övergångsregering är att vi fått en budget utan några politiska reformer. Den får inte innehålla förslag som är politiskt kontroversiella eller som har en tydlig partipolitisk inriktning. Det innebär bland annat att de fem miljarder som skulle gå till kommuner och landsting uteblir. Det är ett svårt avbräck, inte minst för sjukvården och skolan. Välfärden är den stora förloraren på en budget utan reformer.
När Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna röstade ned Stefan Löfven som statsminister trodde man ju att det fanns en plan. De visste ju att Liberalerna och Centern aldrig skulle kunna bilda en regering som är beroende av fascister. Det kan knappast ha kommit som en överraskning. Trots det stod de handfallna när det visade sig att L och C faktiskt höll sig till sina vallöften och till värdegrunden i sina respektive partiprogram. Kanske hade Kristersson och Busch Thor missat att Sveriges politiska mylla ändrats på djupet?
Det nya landskapet har en brun-blå flank som är beredd att tumma på våra grundläggande svenska värderingar: tanken om alla människors lika värde. Samma flank innehåller ett gäng som hyllar Ungern som ett föregångsland och svamlar om nedärvd essens. Gängets företrädare hittar på ursäkter för terroristen och massmördaren Anders Breiviks ofattbara dåd med hänvisning till flyktingmottagande.
Men majoriteten står på andra sidan. Där finns den andra flanken, i regnbågens alla färger, som benhårt står upp för de mänskliga rättigheterna och anständigheten.
Plötsligt har frågan om skattesänkningar bleknat, medan politiken handlar om vilka krafter man under inga omständigheter kan tänka sig att släppa fram. Inverterade prioriteringar.
Alliansen är död. Det var SD som dödade den.
Det kan dröja fram till jul innan vi har en ny regering på plats. Det är en del av demokratins charm och ett styrkebesked. I Sverige respekterar vi valutgången och vi låter det ta tid att mejsla fram en stark och effektiv regering.
