Allt fler har börjat inse att det är svårt att veta vem som blir den nya Zlatan. Om det för några år sedan hade suttit en grupp på Svenska fotbollsförbundet för att ta ut det lag som man skulle satsa på för spel i Europa hade nog inte Östersunds FK stått överst på listan. Sakta börjar det tränga in att alltför ensidiga elitsatsningar allt för tidigt nog inte är det effektivaste sättet att nå de bästa idrottsprestationerna. Detta får också genomslag i Idrottsverige.
Samma tänkande finns också i andra delar av samhället. Genom att satsa på de man tror har de bästa förutsättningarna, ska man nå bättre resultat. Det gäller till exempel inom forskningsvärlden där man talar om behovet av att satsa på ”excellenta” forskare i starka forskarmiljöer. Mycket av forskningen finansieras av projektmedel som söks i stark konkurrens och där det krävs ordentliga resurser bara för att vara med och tävla om pengarna.
I en debattartikel i Dagens Nyheter kritiseras detta synsätt av Göran Arnqvist, professor i zooekologi vid Uppsala universitet. Han menar att man bör vara skeptisk till det tänkandet inom forskningen. I sin debattartikel skriver Arnqvist: ”Varje forskningsfinansiär måste göra ett lika viktigt som oundvikligt vägval: ska vi utdela väldigt stora anslag till relativt få ”excellenta” forskare eller ska vi i stället finansiera fler ”duktiga” forskare med normalstora anslag?”
Hans svar på den frågan är att det är bättre att satsa bredare än att välja ut ett mindre antal forskare och forskargrupper som får väldigt stora anslag.
I de utvärderingar som finns tyder en hel del på att det finns skäl att vara skeptisk till inriktningen att satsa väldigt mycket på några få. Vetenskapsrådet konstaterar till exempel ”analysen ger inga indikationer på att svensk forskningskvalitet har stärkts ytterligare sett på en nationell nivå” av satsningarna. Det betyder inte att pengarna gått till någon dålig forskning, bara att de särskilda satsningarna inte ger någon påvisbar effekt. En förklaring är att dessa forskningsmiljöer redan innan de särskilda satsningarna hade en väldigt god finansiering.
Självklart behövs det svensk forskning på toppnivå och den behöver finansieras. Men precis som inom idrotten kan ett alltför ensidigt fokus på dem som just nu ses som de med de bästa förutsättningarna att nå resultat slå fel. Det gäller att skapa förutsättningar för en bred satsning på goda vetenskapliga miljöer.
Balansen är viktig, men det finns skäl att diskutera hur forskningsanslagen prioriteras och fördelas. Och inte minst finns det anledning att tala mer om behovet av en bred topp av kompetenta forskare, snarare än att fokusera på den allra yttersta spetsen på toppen.
